Ohederlig debatteknik från Santesson

Om fakta motsäger den egna tesen, låtsas som om den inte existerar! Så kan man sammanfatta Peter Santesson debatteknik.

Han återupprepar än en gång att jag ”mörkar” viktiga uppgifter om den nioårige apatiske pojken Artur, när jag inte ord för ord återger komplexa journalhandlingar. Medan han själv förtiger det helt avgörande faktum att Artur låg sjuk i mer än ett och ett halvt år efter den korta vistelse i Norge, där han enligt Santesson tillfrisknade.

Den centrala frågan här är följande.

På exakt vilka grunder hävdar Santesson att Arturs behandlande läkare i Sverige hade fel när han diagnostiserade Artur som svårt sjuk efter vistelsen Norge. Och hur kan denne läkare i så fall haft fel i mer än ett och ett halvt års tid?

Och om det nu var manipulation - som Santesson i likhet med Filters reporter Ola Sandstig hävdar - hur kommer det sig att Artur fortsatte vara svårt sjuk i mer än ett halvt år efter att han fått uppehållstillstånd? Varför skulle en nio, tioårig pojke fortsätta simulera sjukdom månad efter månad? Varför skulle hans föräldrar, om det nu var de som låg bakom detta påstått grymma spel, inte sluta charaden när det angivna målet - uppehållstillstånd - var uppnått?

Dessa helt avgörande frågor förtiger Santesson i sin replik. Och av helt förklarliga skäl, eftersom de slår hål på hans påstående att Arturs tillstånd skulle handla om manipulation.

I stället hemfaller Santesson åt den lika tröttsamma som återkommande debattekniken; anklaga den som inte tar med exakt varje ord ur stora textmassor för att ”mörka”. Det är direkt ohederligt. Om utgångspunkten i en diskussion är att varje utelämnande av en uppgift, i vilken grad den än kullkastas av andra fakta, är ett tecken på att ”mörka”, ja då blir varje samtal omöjligt.

Än en gång. Den helt avgörande frågan – och den enda anledningen till att de norska fallen har diskuterats i Sverige – är att det har förekommit påståenden i debatten att de sex barn med varierande grader av uppgivenhetssyndrom som vårdades där under några veckor åren 2004-2005 hastigt tillfrisknade – och därmed är exempel på manipulation.

Detta påstående framfördes första gången i Svenska Dagbladet hösten 2005. Och fick redan då ett starkt genomslag. Expressens så kallade ”stjärnreporter” Ulf Nilsson skrev till exempel ”Och simsalabim, barnen har tillfrisknat.”

I boken De apatiska gick jag på ett 15-tal sidor igenom de sex norska fallen. Blev barnen verkligen - som påstått - friska som genom ett trollslag? Jag lyfte fram till ecempel uttalanden av den norska sjuksköterskan Ingrid Schanche som talade för manipulation; bland annat om en tioårig flicka som hon påstod ”pratade, lekte och inte använde blöjor” efter fyra veckor, och kontrasterade detta med journalhandlingarna som sa något helt annat. ”Ved avreise fra [Norge] er hun i samme forfatning [tillstånd] som ved ankomst fra Sverige.”

Vid inget av de sex fallen framkom uppgifter som bekräftade de påstått snabba tillfrisknandena – och därmed manipulation. Snarare var det precis tvärt om.

Tydligast var kanske detta i fallet med den nioårige apatiske pojken Artur.

Till skillnad mot de övriga fem fallen fanns här en behandlande svensk läkare som följt Artur före – och efter – tiden i Norge. Och han var mycket tydlig i sin diagnos. Artur låg fortfarande svårt sjuk mer än ett och ett halvt år efter vistelsen i Norge. Trots att han fått uppehållstillstånd ett halvår tidigare.

Hösten 2006, när jag gjorde reportaget i Uppdrag Granskning, var läkarens sammanfattning följande: ”Vi har kunnat dra sond, men pojken kan inte stå på benen och har svårt för att tugga när han äter. Och han har fortfarande inte sagt ett ord.”

Tretton år senare påstår Peter Santesson att Arturs läkare hade fel. Att Artur i själva verket tillfrisknade i Norge. Och att Artur därmed är ett bevis på manipulation. Och att jag följaktligen har ”mörkat” centrala uppgifter.

Varför vi skulle lita mer på Santessons bedömning - som mig veterligen saknar läkarutbildning och vad jag vet aldrig skrivit om apatiska barn - än på Arturs behandlande läkare, ja den frågan undviker Santesson både att nämna och att besvara.

Det visar, än en gång, till vilken erbarmligt låg nivå diskussionen om de apatiska barnen har sjunkit.

Gellert Tamas, journalist och författare till boken ”De apatiska”