Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Offer för våld i nära relationer ska inte behöva förtjäna hjälp

Hur kan vi acceptera att myndigheters ekonomiska förutsättningar, politiska prioriteringar och fördomar får gå före kvinnors rättigheter ? Vi ser både brister i myndigheters bemötande och att det blir allt svårare för kvinnor som utsätts för våld att få myndigheters hjälp, skriver Zenobia Rizvi verksamhetschef på Somaya kvinno- och tjejjour.

Publicerad: 8 mars 2021, 04:00

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

”Var fjärde kvinna uppger att de upplever våld i nära relation under sin livstid,” skriver Zenobia Rizvi.

Foto: doidam10/Colourbox


Ämnen i artikeln:

Våld mot kvinnorKvinnojourerSocialtjänstenPolisen

I dag den 8 mars, på den internationella kvinnodagen, uppmärksammar vi kvinnors rättigheter, eller bristen på dem. Regeringen och många andra arbetar aktivt med att synliggöra och motverka mäns våld mot kvinnor, och mycket har blivit bättre. Men våld mot kvinnor är inget litet problem. Det får stora konsekvenser för individer, deras omgivning och samhället i stort. Och mycket arbete återstår.  Du har fått hjälp tidigare och gått tillbaka till förövaren, varför ska vi lägga mer pengar på dig nu? Du är inte svensk medborgare. Du accepterade att ingå ett arrangerat äktenskap, då vet jag inte om du kan separera. Misshandeln skedde ju för två månader sen, varför behöver du hjälp nu?

De ovanstående citaten baseras på våra stödsamtal med kvinnor som upplever våld. De, och många liknande citat, handlar om det bemötande de har fått från polis och socialtjänst, när de sökt hjälp. Myndigheter och personer vars uppdrag det är att säkerställa att människors rättigheter efterlevs och att brott mot dem förhindras.

Sverige har ratificerat FN:s kvinnokonvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och ska också  jobba för att avskaffa våld mot kvinnor. I skenet av det blir citaten extra anmärkningsvärda.

Utöver brister i myndigheters bemötande ser vi också att det blir allt svårare för kvinnor som utsätts för våld att få myndigheters hjälp. Det verkar vara kopplat till en ansvarsförskjutning jämfört med för fem – tio år sedan där den som är utsatt för våld själv får ansvara för att hitta alternativt boende i stället för att få skyddat boende, trots att det är en rättighet om behovet finns.  Tidsaspekten bedöms också annorlunda. Våld som inträffat till exempel en månad tidigare berättigar inte den utsatta för hjälp i samma utsträckning längre. Vi upplever också att våldet behöver vara fysiskt (det är inte tillräckligt med “bara” andra typer av våld) och mycket grövre för att hjälp ska ges.  Om Sverige nu jobbar så hårt för att motverka våld och diskriminering, varför känns det som att vi går bakåt?  Var fjärde kvinna uppger att de upplever våld i nära relation under sin livstid, vilket gör det lätt att förstå att vem som helst kan drabbas. Vi vet alla att det ofta är svårt att lämna en våldsam relation. Bristande språk- och samhällskunskaper, ekonomiska förutsättningar, eventuella barn eller andra gemensamma relationer påverkar. Vi vet också att det ofta krävs många försök att lämna en våldsam relation – ibland fem till tio stycken.  Det är sådana självklarheter. Så varför hör vi då fortfarande om myndighetspersoner som bemöter utsatta personer så ifrågasättande?   Vi möter även många fantastiska socialtjänsthandläggare och poliser som gör sitt yttersta för att stötta människor att leva självständiga liv fria från våld. Och vi förstår att många myndigheter, speciellt socialtjänsten, befinner sig i ett pressat läge gällande såväl ekonomi som arbetsbelastning och att detta får konsekvenser.  Alla är nog eniga om att ingen ska behöva uppleva hot, våld och förtryck i Sverige i dag. Att alla har rätt till hjälp och stöd. Men många av oss som möter de här kvinnorna undrar hur vi i Sverige, och vår feministiska regering, kan acceptera att myndigheters ekonomiska förutsättningar, politiska prioriteringar och fördomar får gå före kvinnors rättigheter och rätten att leva ett liv fritt från våld.  Vi uppmanar därför jämställdhetsminister Märta Stenevi (MP) och regeringen att säkerställa att alla som utsätts för våld får det stöd som de behöver så att Sverige kan leva upp till det som vi har lovat. Det vore inte en dag för sent.

Zenobia Rizvi, verksamhetschef, Somaya kvinno- och tjejjour

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News