Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

”Offentliga organisationer har blivit tjockare om midjan”

Våga ställa yrkesutövandet i centrum i offentlig förvaltning, uppmanar professor Gustaf Kastberg Weichselberger som ser att verksamhet bedrivs i allt mindre utsträckning.

Publicerad: 1 juli 2022, 03:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Gustaf Kastberg Weichselberger, professor i offentlig förvaltning vid Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet.

Foto: Getty Images (genrebild)


Ämnen i artikeln:

PolisenBarnmorskorVårdköerOffentlig sektor

Polisen klarar inte upp brott (eller producerar pass), barnmorskorna är för få och kötiderna i vården är långa. En oroande och växande oförmåga att leverera enligt förväntningar är bilden som ges i debatten just nu. Åtgärderna som lyfts fram är likartade: mer resurser av olika slag. 

Det är emellertid inte alls säkert att det hjälper. Jag slår i stället här ett slag för en förändrad förvaltningspolitik – alltså politik för förvaltningsorganisationen – med ett stärkt fokus på yrkesutövande i bemärkelsen serviceproduktion och klientrelaterat arbete.  

LÄS MER: Wigzell slår tillbaka: ”Inte ödesbestämt att ha ont om personal”

En viktig utgångspunkt är att argument om att det skulle saknas resurser, eller att resurserna på något sätt skulle ha krympt, helt enkelt är felaktiga. Offentlig sektor har inte fått minskade resurser sett till anslagna penningar. 

Saknas det inte rätt kompetens då? Knappast det heller. Antalet poliser ökar och Sverige har hög läkartäthet. Och det är här vi kommer till frågan om yrkesutövandet. För i allt mindre utsträckning pågår det. Ett ökat antal poliser leder inte till fler i yttre tjänst, och trots hög lärartäthet träffar svenska lärare sina elever mindre tid än i många andra länder. 

Problemet förefaller alltså vara att allt färre sysslar med själva yrkesutövandet. Något man däremot ägnar allt mer tid åt är att administrera, kommunicera, utveckla och utreda den verksamhet som bedrivs i allt mindre utsträckning. Offentliga organisationer har blivit allt tjockare om midjan. 

Några förklaringar till utvecklingen kan skönjas: 

1) Expanderad målbild. Till en redan komplex målbild har lagts mål om exempelvis social hållbarhet, jämställdhet och transparens som vart och ett kräver sin administration. 

2) En decentraliserad förvaltningsmodell leder till en känsla av brist på kontroll och därmed ett behov av central styrning (exempelvis inspektionsmyndigheter och specialdestinerade statsbidrag).

3) Förändrad idealbild. Ideal om oväldiga tjänstemän och professionella yrkesutövare har ersatts av idéer om ledarskapet som generisk kompetens, vilket öppnat för ett rekryterande av chefer som gjort karriär på andra sätt än genom att visa kompetens inom yrkesutövandet. 

Genomgången av orsakerna visar att problembilden inte kan begränsas till åtgärder som kan vidtas inom en enskild förvaltning. Det krävs i stället en reformerad övergripande idé om förvaltningsstyrning. Förslag på vad som skulle ingå i en sådan reformering är: 

• Minska målkomplexiteten! Alla offentliga organisationer kan inte vara bäst på alla behjärtansvärda mål. Ett föredömligt exempel är kultursektorns ”armlängds avstånd” som minskar målomfånget.

• Gör excellens i yrkesutövande till ett ska-krav för alla befordranspositioner! Med framgång i och kunskap om yrkesutövande kommer legitimitet och en förmåga att sålla bort strunt.

• Yrkesutövare ska leda utvecklingsarbete! Endast de som utövar yrket har kompetens att väga vetenskapliga rön och beprövad erfarenhet mot praktikens förutsättningar. Tre viktiga vinster uppnås: a) yrkeskompetenta knyts inte upp på heltid i icke-yrkesutövande verksamhet, b) mer resurser kan föras till kärnverksamheten och c) kanske viktigast: man undviker en räcka av mer eller mindre fantasifulla idéer som tar tid och resurser i anspråk. 

Slutligen och sammantaget: En stark oro finns för att offentlig sektor i allt mindre utsträckning klarar av att leverera inte bara det som förväntas utan också det som faktiskt behövs. Mer resurser kan ibland hjälpa, men än viktigare är ett fokus på yrkesutövandet som grundbulten i serviceproduktionen som måste återupprättas och återerövras. Är det enkelt? Knappast. Är det viktigt? Verkligen. Är det bråttom? Dessvärre. 

Gustaf Kastberg Weichselberger
Professor i offentlig förvaltning vid Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Nyhetsbreven som ger dig bäst koll på samhället

Välj nyhetsbrev