Obefintlig löneutveckling får personalen att fly vården

Replik. Hälso- och sjukvårdens största utmaning är kompetensbrist. När vårdköer uppstår beror det inte på för få sängar, utan på att viktiga nyckelkompetenser helt enkelt saknas i vården – det vet både vi och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) liksom de kommunala bolagens arbetsgivarorganisation Sobona. Det är med det här som utgångspunkt som vi har lagt fram vårt förslag till arbetsgivarna i årets avtalsförhandling.

Vården behöver helt enkelt bli en mer attraktiv arbetsplats för vårdens ryggrad, så som barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor, sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor. Vi har lagt fyra konkreta förslag för att åstadkomma det.

Problemet är inte nytt. Vi har vetat länge att vårdbehoven kommer att öka i takt med en åldrande befolkning. Det räcker således inte att mäta bemanning utifrån befolkningsökningen, vi måste mäta bemanningen utifrån hur invånarnas behov av vården förändras.

Om allt hade varit så bra som Joakim Larsson och Ulf Olsson får det att låta i sin debattartikel hade knappast vårdköerna ökat, men det gör de. Det är det vi har ett gemensamt ansvar för att lösa, för invånarnas skull. De har rätt att få vård i tid och av personal med rätt kompetens.

Vi vet att påfyllnaden av exempelvis barnmorskor, sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor är för låg. De utbyggda utbildningsplatserna fylls inte på med sökande och de som studerar blir inte klara för att det finns för få som kan ta emot studenterna för den verksamhetsförlagda utbildningen, VFU. Det finns helt enkelt för få erfarna handledare som kan ta emot dem ute i vården. Då behöver alla fråga sig vad det här beror på.

Arbetsgivarna verkar ha en närmast religiös övertygelse om att denna utmaning ska lösas genom ”flexibilitet och nytänkande”, utan att gå närmare in på vad det egentligen betyder. De exempel på kreativa lösningar vi sett hittills förskräcker och borde oroa fler än Vårdförbundets medlemmar.

Det vi ser är hur arbetsgivare försöker täcka upp för bristen på erfarna sjuksköterskor med underläkare. För det första ska underläkare få sin AT-tjänstgöring och för det andra saknar de den utbildning som sjuksköterskor är specialister på – alltså omvårdnad. Det finns många studier som visar att det är farligt för patientsäkerheten att byta bort omvårdnadskompetensen mot annan kompetens – den är helt enkelt inte utbytbar.

Andra sätt som arbetsgivarna försöker runda problemet är att försöka förmå barnmorskor och sjuksköterskor att avstå sin rätt till vila och en sammanhållen semester för att klara av att leverera vård. Också det är en kortsiktig lösning som i själva verket gör vården ännu mindre attraktiv som arbetsplats.

Arbetsgivarna visar dock liten vilja till flexibilitet vad gäller lön utifrån ansvar, kompetens och erfarenhet. I stället visar vår lönestatistik att löneutvecklingen försämras i takt med ökat ansvar och erfarenhet. Det är knappast så man ökar attraktiviteten i yrket.

När arbetsgivaren inte vill ge den erfarna sjuksköterskan ett rimligt lönepåslag för den erfarenhet hen har får det naturligtvis konsekvenser, exempelvis att många erfarna går till bemanningsföretag där de både får väsentligt högre lön och större makt över sin egen tid. Sedan får vården hyra tillbaka samma personal till en mycket högre kostnad. På vilket sätt är detta ett effektivt användande av våra gemensamma resurser? Vi har noterat mönstret och har lagt förslag för att vända utvecklingen. SKL är dock fortfarande svaret skyldig.