”Ny lag stoppar inte svinnet av sprängämnen”

Det är ett stort problem i samhället att kriminella så lätt kan tillskansa sig såväl sprängämnen som andra explosiva varor. Som ordförande för räddningstjänsten i tio Stockholmskommuner, Storstockholms brandförsvar, har jag tidigare argumenterat för att den S-ledda regeringen bör skärpa lagstiftningen.

För att säkerställa att lagstiftningen efterlevs måste myndigheterna kunna följa upp och kontrollera att den som har tillstånd att hantera sprängämnen också sköter detta korrekt. Det är räddningstjänsten som efter noggranna kontroller utfärdar tillstånd till den som uppfyller kraven för att hantera sprängämnen, enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor. Räddningstjänsten gör också tillsyn av dem som beviljats tillstånd. Det är dock inte helt okomplicerat att göra detta.

Regeringens lagförslag ringar in områden där ökad kontroll kan bidra till att begränsa tillgången till sprängämnen. Men det finns ett område som man blundar för, där tillstånds- och tillsynsmyndigheten i praktiken har mycket begränsad möjlighet till just insyn och kontroll. Det handlar om hur den som hanterar sprängämnen genom egenkontroller följer upp och registrerar den exakta mängden sprängämnen som används vid varje enskild sprängning.

Tillsynsmyndigheten har små möjligheter att upptäcka en eventuell förskingring av sprängmedel genom kontroll av dokumentationen. Dels för att det krävs initierade kunskaper om bergsprängning för att bedöma huruvida den angivna åtgången av ett visst sprängmedel i en viss typ av sprängningsarbete är rimlig. Och dels för att det av sakens natur är omöjligt att visa upp förbrukade sprängmedel.

Myndigheter har ett viktigt ansvar att täppa till de luckor i regelverket som bidrar till sprängämnen försvinner. När man tittar på detta måste man därför granska hela kedjan, från tillverkning, till förvaring och slutanvändning.

Man måste fråga sig var den svagaste länken i kedjan finns och var det är lättast att olovligen tillgripa sprängmedel, så att man kan sätta in åtgärderna där. Är det i den del av processen där lagstödet för tillsyn finns, det vill säga genom stölder från låsta förvaringsplatser eller genom manipulering av kursintyg och beställningsvolymer? Eller är det i den delen av processen där användningen sker, det vill säga efter att man tagit ut sprängmedlen ur den låsta förvaringen?

Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att gränsen för myndighetstillsynen går där dörren till sprängkistan öppnas; när man ska använda sprängämnena.

Att allt uttaget sprängmedel används, alternativt att man samlar ihop det som eventuellt inte behövs eller som ligger kvar odetonerat på sprängplatsen, är ett viktigt ansvar för verksamhetsutövaren.

Vid en sådan här lagändring måste regeringen fråga sig vilka åtgärder som faktiskt ger effekt och leder till förändring. Det är bra att samhällets kontrollfunktioner ges ett större ansvar, men lagstiftningen måste samtidigt utvecklas så att de som faktiskt hanterar sprängämnena ges bättre möjligheter och stöd för utökad intern kontroll. Som ordförande för Storstockholms brandförsvar anser jag att den frågan behöver ses över och utvärderas vidare på lagstiftande nivå. Det ligger i allas intresse att se över samtliga länkar i hanteringen av sprängämnen – så att vi alla kan sova tryggt om natten.

Ole-Jörgen Persson, ordförande  (M) direktionen för Storstockholms brandförsvar