”Nu måste vi andra vara lika modiga som Soffan!”

Häromdagen satt jag regionfullmäktige och höll maniskt koll på klockan. Klockslagen tickar långsamt mot kl. 11:00 då tingsrättsdomen mot Ann-Sofie (Soffan) Hermansson ska offentliggöras. Då domen når mig drar jag en lättnadens suck för det blev som vi alla förväntades oss: Soffan är friad. Samtidigt känns hela processen surrealistisk och nästan likt en kafkaesk stämning. Aktivister hade stämt Soffan och hela processen att man ska pröva sina åsikter i domstol liknade en politisk rättegång i någon diktaturstat.

Soffan blir beskylld för att ha missbrukat sin makt som politiker. Falska påståenden haglar att det är hon som stoppat föreställningen. Det är sedan tidigare känt att det var tjänstemännen vid berörd förvaltning i Göteborg Stad som ansvarade för arrangemanget och ställde in densamma. Soffans “brott” i detta var att stötta detta beslut, ge tjänstemännen lite råg i ryggen och på sin blogg redogöra varför.

Det finns inga tvivel om att Soffan har haft rätt att beskriva Doubakil och Abdullahi för ”extrema röster”, ”extremister” och ”icke-demokrater”. Det fastslår även Göteborgs tingsrätt i sitt pressmeddelande när de frikänner Soffan. Det är i sig anmärkningsvärt, att tingsrätten ändå konstaterar att ”politikern visat att det har funnits skälig grund för uppgifterna”. Soffan inte bara frias, hon får ett rungande medhåll av en enig tingsrätt.

Jag satt med under rättegången. Den enda reflektionen som jag gjorde under de två dagarna var att oavsett hur domen kommer lyda så har dessa två aktivister vunnit i några avseenden. De har dragit till sig enorm medial uppmärksamhet och de signalerar att eventuella framtida politiska uttalanden från politiker kanske möts av rättsliga repressalier. ”Våga inte kalla oss för extremister, annars drar vi er inför rätta!”.

De flesta politiker är fritidspolitiker. Man är kanske ensamstående med småbarn. Man har ett heltidsjobb. Man är engagerad i olika föreningar. Den knappa fritiden man har går till att skjutsa barnen på deras fritidsaktiviteter. Vill man ha ett åtal över sig då som kostar väldigt mycket tid och pengar? Nej, svaret är och blir ganska givet. Var detta en varningssignal till alla som eventuellt vill arbeta mot extremism och göra ett ställningstagande? Ja, självklart.

Detta får väldigt negativa konsekvenser för alla modiga fritidspolitiker i kommuner som har extrema miljöer och associerade problem att hantera. Det finns en potentiell avskräckande kostnad för dem som aktivt försöker arbeta mot de våldsbejakande extremistiska miljöerna. Blir man åtalad av aktivister nästa gång man som politiker gör något offentligt uttalande?

Det är svårt att inte misstänka motivet bakom åtalet mot Soffan hela tiden har varit att försöka tysta politiker som arbetar mot extremism lokalt. De målsägande försökte framställa sig som privata och oskyldiga offer, när de i själva verket har verkat som offentliga personer som utstuderat försökt polarisera samhällsdebatten och mobilisera krafter mot majoritetssamhället.

I ett uttalande till Antirasistiska Akademin har Doubakil sagt att hon inte blir berörd av att kallas för ”fundamentalist eller extremist”, utan att hon ser det som ett hedersbetyg att göra något bra. I ljuset av detta framstår ju hela rättegångsprocessen som teater.

Även om yttrandefriheten vann detta slag, så är vi långt ifrån vinnare när vi har låtit dessa extrema röster få det fotfäste de har. Rättegången visar att det är viktigt att förstå hur extremister verkar, ibland i offentliga rum med olika allierade aktivistiska aktörer. Det senare har blivit tydligt genom det stöd som Doubakils gäng ändå har fått.

Nu är det upp till bevis för fler politiker att våga säga ifrån och vara lika modiga som Soffan har varit och försvara yttrandefriheten, våra grundlagar och framför allt, vår demokrati.

Maria Hind Alias, ordförande för S-föreningen för jämställdhet, emot hedersförtryck och våldsbejakande extremism