”När ska föräldrar till barn med NPF slippa klumpen i magen?”

Just nu, en vecka innan skolstart, sitter tusentals föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) med en klump i magen. En gnagande oro. En undermedveten stress, som finns där när vi ska sova, som finns där när vi ska börja planera hösten. För en del ligger nerverna utanpå. En del gråter av oro för sina barn. När ämnet skola tas upp vid en middag börjar tårar rinna.

Det här är en text om oss föräldrar som finns bakom de barn med NPF som kämpar varje dag i en skola som inte är anpassad för dem.

Hur ska det gå? Kommer vi komma i väg alls till skolan? Kommer skolan ringa mig när jag kommit till jobbet och berätta att jag måste komma och hämta mitt barn som brutit ut i affekt? Kommer jag ännu en gång behöva släppa allt jag har för händer och slänga mig i bilen för att hämta mitt barn och åka hem? Vad ska jag säga till chefen den här gången? Kommer vi få gå på en massa möten igen? Hur ska jag klämma in dem under min arbetsdag? Kommer mitt barn äta skolmaten? Hur ska jag annars lösa det? Skicka med matlåda eller införskaffa ”akutföda” så som kex, kakor och dricka för att barnet ska få i sig åtminstone socker för att höja blodsockret?

Vad får vi för resursperson den här terminen? Kommer den ha någon utbildning inom NPF? Kommer den komma överens med mitt barn?

Kommer mitt barn få rätt anpassningar? Nu när kommunernas ekonomi är ännu sämre mitt i en pandemi, är det då över huvud taget någon som bryr sig om dessa elever?

Vad hände egentligen med punkt 52 i regeringens och dess samarbetspartiers 73-punktsprogram (januariavtalet)? Kommer kommunerna anamma punkten? ”Inkluderingatanken har gått för långt, gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupper”. Skolorna har inga lokaler till mindre grupper är ofta ett argument för att inte införa mindre grupper. Hur ska skolorna få tillgång till fler lokaler?

Hur ska mitt barn kunna nå betygsmålen? När skolan inte anpassas rätt och barnet ändå bedöms utifrån samma betygskriterier som alla andra elever utan att ha fått en chans att tillgodogöra sig undervisningen som alla andra? Hur ska jag motivera mitt barn att gå till en arbetsplats som ger det ångest?

Det här är bara en bråkdel av frågor vi föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ställer oss så här veckorna innan skolstart. Varje år. Samma frågor.

Ni kan ju bara föreställa er barnens oro att behöva gå tillbaka till skolan igen. Deras oro behöver vi också bemöta och hantera. Många gånger visar sig deras oro i form av ökad hyperaktivitet, mer aggression, fler utbrott, mer selektivt ätande, mer kliande kläder. Eller så stänger de fullständigt in sig i sig själva.

Jag önskar så att de ansvariga för skolan i alla Sveriges kommuner skulle se över sin verksamhet för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Att de anammade januariavtalets femtioandra punkt. Att de skulle förstå att det blir bättre och billigare i längden. Att de skulle satsa på en gedigen fortbildning i bemötande och pedagogik inom NPF för all skolans personal.

Kanske skulle vi kunna sova då? Kanske skulle vi kunna se fram emot skolstart då? Kanske skulle våra barn slippa känna ångest då?

Jenny Egerborn, förälder till barn med adhd och autism (Som äntligen, efter fyra år, fått plats i en särskild undervisningsgrupp)