Myndighets-PR på bekostnad av individers integritet

När myndigheter väljer att medverka i underhållningsprogram är det med den enskildes integritet som handelsvara. Dessa samarbeten med produktionsbolag är problematiska men har förekommit vid flera tillfällen och tyck fortsatt vara ett format som är av intresse för båda parter.

Polisen och länsstyrelsen har motiverat sin medverkan till serier med att det finns värden i att för allmänheten synliggöra sina verksamheter. Men grunden till produktionsbolagens intressen handlar inte om att förutsättningslöst marknadsföra myndigheter, utan snarare om den känsliga informationen som myndigheterna har tillgång till och som i och med dessa samarbeten kommer tittarna till dels.

Ett exempel är Norrlandspolisen som sändes tidigare i år på TV4. Programmet har, trots att de systematiskt avidentifierar personer, redan anmälts till granskningsnämnden vid två tillfällen och fällts vid ett för att inte ha visat respekt för privatlivet. När Näringslivets medieinstitut (NMI) kontaktar polisen förklarar de sin medverkan med att man vill synliggöra sitt arbete, men att detta skulle ske på bekostnad av den enskildes integritet är inget polisen håller med om.

Djurskyddsinspektörerna var en annan serie i TV4 som sändes 2014, där länsstyrelsen i Skånes djurskyddsinspektörer följdes. Enligt länsstyrelsens uppgifter till NMI valde man att medverka i produktionen för att synliggöra sitt arbete, men samarbetet kom till priser av att enskilda djurägare klandrades för sin djurhållning på bästa sändningstid.

Serien anmäldes till granskningsnämnden vid minst två tillfällen av djurägare som ansåg att deras medverkan var ofrivillig och att produktionen inneburit intrång i deras privatliv. Enligt TV4 och länsstyrelsen var all medverkan i programmet frivillig. Samtidigt tycks det högst osannolikt att någon djurägare frivilligt hade medverkat till produktionen, hade det förstått i vilket sammanhang de skulle porträtteras.

Ett annat exempel på en myndighets bristfälliga omdöme var när landstinget i Uppsala 2007 medverkat i en produktion där sjukvårdspersonal följdes. I ett avsnitt fick tittarna se en svårt sjuk man som behandlades i livets slutskede. Kort efter mannens död sändes programmet i TV3 och de anhöriga anmälde då landstinget för kränkning och fick till slut rätt i Svea hovrätt.

När en myndighet tillåter ett tv-team att följa med i realtid på utryckningar riskerar sekretessbelagda uppgifter att komma utomstående till dels, och om det därtill är uppgifter som går under kvalificerad sekretets så kan myndigheten ha gjort sig skyldig till något brottsligt oavsett om informationen sänds eller ej. Information som går under kvalificerad sekretess bör överhuvudtaget inte delas till utomstående, men givet att inspelningen sker i skarpt läge kan myndigheten inte säkerställa att sådan information skyddas.

Problemet med oetiska arbetsmetoder och uthängningar av privatpersoner i media är inget nytt. Vid 1900-talets början kallades dessa alternativa journalister för ”notisjägarna” och blev successivt ett förtroendeproblem för branschen som man ville stävja. Resultatet blev Pressens opinionsnämnd genom vilken branschen kom överens om vissa etiska riktlinjer att förhålla sig till för att skydda privatpersoner från omotiverat integritetsintrång. Det gick att vända trenden då och det borde rimligtvis gå att göra det även nu.

Myndighetsutövning är och bör inte vara underhållning om det riskerar att ske på den enskildes bekostnad. Ändå är det exakt det som dessa samarbeten resulterat i. Dels är det problematiskt att myndighetspersoner i och med dessa samarbeten riskerar att delge utomstående sekretessbelagd information, dels är det pressetiskt tveksamt av beställarna att publicera informationer.

Att marknadsföra myndigheternas arbete kommer till ett pris. Men produktionsbolagens fakturor går här till den ofrivilliga statisten som med sin integritet betalar för myndigheternas reklamkampanjer.

Pamina Falck, projektledare Näringslivets medieinstitut