MP: Moderaternas integrationspolitik ekar tomt

Bosättningslagen infördes 2016 för att fördela mottagandet av nyanlända jämnare över landet. Syftet var att förbättra integrationen. Eftersom jobb och självförsörjning är nödvändigt för en långsiktigt fungerande integration har hänsyn tagits till arbetsmarknaden. De kommuner som finns i anslutning till större arbetsmarknader får ta ett större ansvar, men har också därför en lättare uppgift. Sedan 2016 har antalet anvisade till kommunerna i hela landet minskat från 23 000 till 7 000 personer per år.

Av dessa tog Lidingö, Staffanstorp, Täby och Vellinge, med sammanlagt 175 000 invånare, tillsammans emot 297 nyanlända år 2020. De är alla välmående kommuner. Mellan 2016 och 2019, under de år som bosättningslagen har funnits, har de fyra kommunerna haft ett samlat positivt resultat på drygt 1,5 miljarder kronor. Årsredovisningarna för 2020 är inte klara än, men enbart Lidingö hade ett positivt resultat på över 220 miljoner kronor, mestadels tack vare generösa statsbidrag.

Dessa kommuner har också lägre arbetslöshet än de flesta andra kommuner i landet. De ligger i topp när det gäller låg skattesats och högt i ranking när det gäller företagsklimat. Det finns inga tecken i kommunernas ekonomi att bosättningslagen skulle vara en belastning. De har i grunden goda förutsättningar att driva en ansvarsfull integrationspolitik. Så vad är då problemet?

Problemet är klassisk moderat politik: andra ska ta ansvar. Alla dessa fyra kommuner – möjligtvis med ett litet undantag av Täby– har som aktiv politik att andra kommuner ska ordna bostäder, arbetstillfällen, kultur, nöjen och nu även integrationen. Den egna tillväxtambitionen är låg. Lidingö planerar till exempel för minst antal bostäder i Stockholms län och utvecklingen av den lokala handeln, arbetstillfällen, service och utbud i den egna kommunen är minimal.

Integrationen har skötts på samma sätt. Alla fyra tillämpar strikt en tvåårsregel, som innebär att nyanlända sägs upp från sina bostadskontrakt efter två år. Detta oavsett var de befinner sig i sin integration, om de har jobb, praktik, går på utbildning eller om barnen går i skolan. Även barnfamiljer sägs upp.

De flesta får starta om någon annanstans, med fördröjd integration som effekt. Detta trots att de fyra moderaterna själva skriver i sin debattartikel att man vet att det tar längre tid än två år för att få en bra integration. I bästa fall har kommunen en enhet som hjälper de som sägs upp att hitta en ny bostad i en annan kommun. Resultatet är att det är få nyanlända som etablerat sig dessa fyra kommuner.

Många andra kommuner har med stigande ilska konstaterat den “sociala dumpning” som sker när nyanlända från välbärgade kommuner dyker upp i mindre kommuner med lediga bostäder, men få jobbtillfällen. Eller i förorter till större kommuner där trångboddheten och segregationen redan är stor.

Det blir dessa kommuner med mera bräckliga budgetar som får ta över ansvaret och kostnaderna för den fortsatta integrationen. Och kommuner som Lidingö, Staffanstorp, Täby och Vellinge fortsätter att gå med stora överskott, ofta med hjälp av generösa statsbidrag och genom att skjuta över ansvar och kostnader till andra kommuner.

De fyra moderata kommunstyrelseordförandenas klagosång över migrationspolitiken ekar lika tomt som deras integrationspolitik.

​​​​​​​Patrik Sandström, gruppledare (MP) Lidingö