Min bror dog – nu måste narkotikapolitiken ses över!

Vid tolvslaget på nyårsafton stod jag med min familj i trädgården. Vi tittade på grannarnas fyrverkerier, kramades och barnen hade tomtebloss. I stället för nyårslöfte önskade jag mig något jag aldrig önskat tidigare; en statlig utredning av hela narkotikapolitiken. Men varför gjorde jag det? Jo, på grund av min bror som inte fanns med oss.

Emil, min lillebror, dog av en överdos för två år sedan. Han var en av 900 personer som dog av den orsaken det året. Siffrorna är desamma än i dag. Det är alldeles för många. Sverige har näst högst narkotikadödlighet i Europa. Varje siffra i statistiken från EU:s narkotikabyrå är en människa. Det dör tre gånger så många på grund av narkotika jämfört med trafiken, men vi saknar fartkamerorna som stoppar överdoserna. För att förändra dagens situation krävs lagändringar. Dit är det en lång väg att gå, men för att börja någonstans behövs en statlig utredning, därav min nyårsönskan.

Strax före jul öppnade Kristdemokraterna för en översyn av hela narkotikapolitiken, inklusive eget bruk, vilket innebär att det nu kan finnas en riksdagsmajoritet för en utredning. Även Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) står bakom detta. Justitieminister Morgan Johansson bemötte detta kortfattat med en tweet. Han skrev att en avkriminalisering av cannabisbruk skulle vara en enorm gåva till kriminella gäng. Men här blandar Johansson ihop legalisering och avkriminalisering. Legalisering är att öppna upp för försäljning, avkriminalisering är att ge den som har en beroendesjukdom en chans att få vård, inte straff.

Under 2019 har jag haft möjlighet att berätta historien om min bror Emil i radioprogrammet ”Mer än en missbrukare” i Svenska Berättelser i SR P1. Jag har även medverkat i Svenska Berättelser på Scen, en samproduktion mellan Dramaten och SR. Det ledde till en inbjudan till riksdagen.

Min berättelse handlar om beroendesjukdom utifrån en systers perspektiv. Jag påminner om att allas lika värde måste gälla även dem vi kallar missbrukare. Fördomarna kring dem som lever med missbruk är alldeles för många och det drabbar inte bara brukaren utan också oss anhöriga. Det är ingen skam att vara missbrukare och ingen skam att vara anhörig, men det är en skam att det ser ut så här i Sverige i dag.

För att rädda liv är det hög tid att se över det delade huvudmannaskapet för vård vid beroendesjukdom. Nu delar socialtjänsten och sjukvården på ansvaret och allt för många hamnar mellan stolarna, vilket är livsfarligt rent bokstavligen. Här finns en majoritet i riksdagen, men regeringen gör ingenting.

Det är även dags att överväga en avkriminalisering av eget problematiskt bruk, det vill säga missbruk som är direkt livsfarligt för den egna hälsan. De som är drabbade ska inte ses som kriminella utan för vad de är – medmänniskor som behöver vård och hjälp.

När jag berättade om min bror i riksdagen gav jag de på samhällets botten en röst i politikens finrum. Den känslan tar jag med min i det nya året. Jag gör allt jag kan för att dagens politik ska ändras. Och jag är inte ensam, vi är många som kämpar, allt från brukarorganisationer, anhöriggrupper till politiker.

Många hade kommit för att lyssna på min berättelse och jag har fått hundratals reaktioner efteråt. Tyvärr var inte socialminister Lena Hallengren (S) eller någon från hennes stab där. Jag hoppas att regeringen ändå tar till sig min nyårsönskan. Det är dags för en förändring. Ta första steget och tillsätt en utredning. Det handlar om att rädda liv.

Kajsa Tirén, anhörig och narkotikadebattör