Meritpoäng är förödande för språkkunskaperna

Under flera års tid har media med jämna mellanrum fyllts med larmrapporter om svenska gymna­sisters och studenters bristande kunskaper i moderna språk. Det handlar om spaltmeter text som vri­der och vänder på detta problem.

Exempelvis har man i SvD (22/7 2017) kunnat läsa att många studen­ter redan de första veckorna på uni­versitetet hoppar av grundkurserna eftersom dessa kräver förkunskaper från gymnasiet och i stället börjar läsa rena nybörjarkurser. De tre uni­versitetslärare som i artikeln inter­vjuas noterar också att det finns en låg korrelation mellan betyg och förkunskaper. Vissa elever med goda förkunskaper kan ha samma betyg från gymnasiet som de med usla för­ kunskaper; elever som efter håglösa gymnasiestudier inte ens kan grund­läggande grammatik eller ord som färgernas namn och räkneorden.

Språkhaveriet i svensk gymnasiesko­la är ingen ödesbestämd utveckling utan beror till största delen på det så kallade meritpoängssystemets ut­formning. Ett system vars ursprung­liga vällovliga syfte var att stimulera elever att läsa mer matematik och språk, men som i sin nuvarande ut­formning är ett oerhört kraftigt styrsystem som i stället gör större skada än nytta.

2017 föreslog Tillträdesutredning­en (SOU 2017:20) att meritpoängssyste­met skulle avskaffas. Utredningen skickades på remiss. Samtliga tunga remissinstanser höll med. När propositionen ”Fler vägar till kunskap – en högskola för livslångt lärande” kom och sedan riksdagsbehandla­des våren 2018 fanns varken utreda­rens förslag eller remissinstansernas ställningstagande redovisade. Varför denna fråga gömts undan verkar inte gå att få full klarhet i.

Förmodligen är det Skolverkets ställningstagande som varit avgö­rande. De har i en skrivelse till re­geringen med titeln ”Redovisning av uppdrag om förslag på åtgärder i händelse av att meritpoängen av­skaffas” gett synpunkter som sanno­likt styrt den förra regeringens age­rande i frågan.

Skolverket konstaterar – helt riktigt – att meritpoängen varit starkt styran­de för eleverna och att de åtråvärda meritpoängen taktiskt sett lättast nås genom att eleverna läser två kurser i moderna språk under årskurs ett och två i gymnasiet samt en frivillig kurs i engelska under tredje årskursen. Att över huvud taget ha med tre ”rätta” kurser, det vill säga merit­poänggivande bara de är godkända, i sitt examensbevis ger lika många tillskott av poäng till jämförelsetalet (vilket är vad som rangordnar stu­denterna inför antagningen till hög­skolan) som om eleven skulle höja sitt betyg ett steg i 24 kurser – det vill säga samtliga kurser i en gymna­sieutbildning – alternativt höja bety­get från ett godkänt E till det högsta betyget A i sex av kurserna.

Incitament att arbeta och nå goda resultat saknas. Eftersom eleven får lika många meritpoäng oavsett om den får A eller E på de meritpoäng­givande kurserna, signalerar syste­met att det inte lönar sig att an­ stränga sig. Många elever läser sitt fortsättnings­språk i årskurs 1 och 2 i gymnasiet av taktiska skäl: enbart för att få meritpoängen och ofta helt utan intresse eller ambition att lära sig språket. Det är också av samma skäl ointressant att läsa fördjupnings­kurser i sitt fortsättningsspråk under tredje årskursen i gymnasiet, eller läsa ett nybörjarspråk.

Lyssna på Tillträdesutredningen, lyssna på remissinstanserna: Av­skaffa meritpoängen! Systemet, som det nu är utformat, är katastrofalt för gymnasisternas språkkunskaper.

Tommy Sandebring, före detta gymnasiechef i Lidingö, för närvarande student i kinesiska på SU