”Märkligt med vilken emfas LO försvarar AF”

I debattartikeln ”Sveriges ambitioner i jobbpolitiken måste höjas” talar LO:s Therese Guovelin och Adnan Habibija mycket om vikten av ökade resurser till Arbetsförmedlingen, men väldigt lite om den problembild som omgärdar arbetsmarknadspolitiken.

Centrala myndighetsuppgifter missköts. Upphandlade förberedande utbildningar leder till lägre framtida inkomster. Ineffektiva åtgärder såsom ”Extratjänster” tillåts knapra programmedel, samtidigt som matchningsaktörer går i konkurs.

Endast en procent av svenska folket har förtroende för myndigheten. Och bland LO:s egna medlemmar saknar 70 procent förtroende för rådande system. Det saknas inte resurser: knappt 80 miljarder kronor kostar hela systemet varje år.

Det är därför märkligt med vilken emfas LO:s företrädare försvarar rådande ordning. Varför inte lyfta fram vikten av bättre resultatstyrning som kommer av ett nytt system med privata aktörer, i enlighet med januariavtalets intentioner? Eller varför inte lyfta fram vårt gemensamma partssystem, Trygghetsfonden (TSL), som grund för ett nytt tankesätt?

Det gläder oss att LO:s företrädare har fördjupat sig i Svenskt Näringslivs komparativa länder-rapporter.

Debattörerna missar dock att vi sedan länge tillbaka även studerat Tysklands framgångsrika Hartz-reformer som möjliggjorde att landet nådde lägst arbetslöshet i EU.

Det danska exemplet är mer intressant utifrån sättet som anställningsskyddet är konstruerat, mindre intressant utifrån strikt analys kring arbetsmarknadspolitiska åtgärder. (Landet lider till exempel alltjämt av höga förtidspensioneringstal).

Justeringen av budgetanslagen till arbetsmarknadspolitiken har mötts med överreaktioner. Vägen framåt måste kantas av en realistisk färdplan, mindre dramaturgiska uttryck och ett ökat fokus på resultatstyrning. Det skulle alla tjäna på.

Anders Weihe, förhandlingschef Teknikföretagen

Edward Hamilton, arbetsmarknadsexpert Svenskt Näringsliv