Lös lärarbristen med fler akademiker i skolan

Staten kräver att den som ska bedriva undervisning och fastanställas som lärare är behörig, efter genomgången lärarutbildning, och legitimerad, efter ansökan om legitimation från Skolverket. Endast legitimerade lärare har fulla befogenheter, som att sätta betyg. Samtidigt saknades 2015 65 000 lärare i Sverige. Lärarbristen är bestående och beräknas komma att uppgå till 45 000 år 2035. (Skolverket)

Rekryteringsbehovet är stort de närmast kommande fem åren, då 69 000 av de 160 000 som bedöms behöva rekryteras till skolan fram till 2033 behöver anställas. 9 600 lärare beräknas årligen komma att examineras, men 12 600 examinerade skulle behövas. Skillnaden mellan antalet examinerade lärare och behovet av lärare förblir stort.

Jag har själv, då som Moderaternas skoltalesman, drivit vikten av behöriga lärare och förslag om lärarlegitimation och det är i grunden en viktig reform. Det är nödvändigt med förbättrade villkor för lärare och ökade intag till lärarutbildningarna, men det behövs mer för att hantera lärarbristen.

Vi befinner oss i ett läge där staten formellt kräver att skolor ska anställa behöriga och legitimerade lärare – trots att dessa behöriga och legitimerade lärare i realiteten inte finns att anställa.

Andelen behöriga lärare varierar dessutom starkt mellan skolor och kommuner. Många kommuner och skolor är hänvisade till att använda också icke-behöriga och icke-legitimerade lärare. Men när detta sker är en person med akademisk examen lika olegitimerad som en person med enbart gymnasieutbildning – om de båda saknar lärarbehörighet.

Akademisk examen bör dock premieras framför avsaknad av färdig högre utbildning. Den samlade akademiska massan i skolan blir annars lägre än vad som vore möjligt.

Lärare med akademisk examen kan bidra med mer ämneskunskap än personal utan akademisk examen. Anställs akademiker, när inte legitimerade lärare finns att tillgå, kan dessa sannolikt lättare lockas till pedagogisk utbildning.

Lagen säger att en obehörig lärare som ska bedriva undervisning ”i så stor utsträckning som möjligt (ska) ha en utbildning som motsvarar den utbildning som är behörighetsgivande”. Då många obehöriga har en ofullbordad lärarutbildning är möjligheterna till vidareutbildning, eller rättare sagt färdigutbildning, viktiga.

Men ett förtydligande om betydelsen av akademisk examen behövs, (till exempel i skollagen 2 kap 22 §) eftersom ekonomiska incitament kan tala emot att anställa akademiskt examinerade personer, då de är äldre och dyrare. I stället riskerar vi i en situation av varaktig lärarbrist och svaga kommunala finanser att få en skola där en legitimerad lärare arbetar tillsammans med en akademiskt helt outbildad person, som kan komma direkt från gymnasiet men likväl deltar i undervisningen.

Arbetslivet förlängs, men det betyder inte att alla kan eller vill vara kvar i samma yrke under hela arbetslivet. Ett sätt att minska lärarbristen är att aktivt rekrytera yrkeserfarna akademiker till läraryrket.

Yrkeserfarna akademiker skulle via en reformerad ”kompletterande pedagogisk utbildning” (KPU) kunna tillföra skolan aktuella yrkeskunskaper och knyta undervisningen närmare arbetslivet. Detta är särskilt relevant för gymnasiet, men också för årskurs 7–9.

Vid antagning till KPU är det gymnasiebetyg respektive högskolepoäng som ger särskild behörighet och avgör vilka som får plats. Personer med flera decenniers arbetslivserfarenhet och vars kompetens knappast följer av 30 år gamla gymnasiebetyg, kan således konkurrera om samma platser som personer som kommer direkt från akademisk grundutbildning och ännu inte varit i arbetslivet.

För blivande yrkeslärare kan yrkeskunskap valideras och tillgodoräknas i samband med lärarutbildning. Yrkeskunskap från andra för skolan relevanta områden bör i en professionsutbildning premieras framför avsaknad av relevant yrkeserfarenhet. Att ha arbetat som ekonomiansvarig i 25 år är meriterande för en person som vill undervisa i företagsekonomi. I propositionen (2009/10:89) står: ”Det är av stor betydelse för skolans utveckling att personer med olika bakgrund och erfarenheter som vill utbilda sig till lärare bereds plats. Den kompetens som dessa individer bär med sig måste tas till vara, t.ex. genom kompletterande utbildningar, tillgodoräknande och validering.” Högskoleförordningen säger: ”En student får även tillgodoräknas motsvarande kunskaper och färdigheter som har förvärvats i yrkesverksamhet.” Men detta verkar i praktiken mest tillämpas för personer som arbetar som obehöriga lärare.

Det kan i dag ta upp till 2,5–3 år, alltså motsvarande en helt ny akademisk utbildning, för en yrkeserfaren akademiker att nå lärarbehörighet.

Det förklaras av att det utöver KPU behövs ett ämne på D-nivå och i regel ett på C-nivå för tvåämnesbehörighet på gymnasiet, vilket för många yrkeserfarna akademiker kräver kompletteringar. För högstadiet krävs ett ämne på C-nivå och ofta ett på B-nivå för tvåämneslärare. Att lämna arbetslivet för flera års utbildning kan bli ett för stort steg för yrkesverksamma akademiker.

Det behövs ett akademikerpaket, som präglas av enkelhet och tydlighet, för att öka lärarrekryteringen:

￭ På ett år ska yrkeserfarna akademiker kunna bli behöriga och legitimerade lärare. KPU bör därför kortas och effektiviseras. Det är bra att sådant arbete nu inleds, men helheten av åtgärder blir avgörande och besluten ligger både hos politiken och lärosätena.
￭ Praktisk pedagogisk erfarenhet från yrkeslivet och i för undervisningsämnen relevanta yrkeskunskaper bör systematiskt valideras redan när KPU söks. Den som kommer utifrån känner inte till om möjligheten finns och informationen är svårgenomtränglig. Därför kan vägen till läraryrket framstå som onödigt komplicerad.
￭ Låt akademiker efter KPU undervisa i ämnen där de har formell ämnesbehörighet, men också i ämnen där full akademisk behörighet ännu inte finns men där relevant yrkeskunskap föreligger. Det kan till exempel vara fråga om enämnesbehöriga lärare med akademiska betyg på A-nivå i sitt andra-ämne.
￭ Om KPU ger enämnesbehörighet ska flerämnesbehörighet kunna uppnås genom akademisk lärarfortbildning (Lärarlyftet). Låt arbetsgivaren inom ramen för Lärarlyftet erbjuda och finansiera lärares möjlighet att nå flerämnesbehörighet.
￭ Antalet platser på KPU behöver utökas och antagning kunna ske fördelad i grupper, så att fler yrkeserfarna akademiker attraheras till utbildningen. Det är viktigt att akademiker direkt efter examen kan komplettera och bli lärare. Det är likaså viktigt att akademiker med yrkeserfarenhet och praktisk pedagogisk erfarenhet kan göra det. Vad en lärare ska kunna efter KPU är samma för båda grupperna, men vilken kunskap dessa grupper har med sig in i KPU skiljer sig åt.
￭ Staten och kommuner bör som arbetsgivare ha beredskap att stödja nödvändig kompetensutveckling när akademiker lämpliga att bli lärare frigörs från offentliga tjänster. Arbetsmarknaden genomgår en omställning och möjligen närmar sig en lågkonjunktur, där förutsättningarna för akademiker förändras.

De formella kraven på skolan att anställa legitimerade lärare är lika tydliga som det faktum att det i realiteten inte kan ske, eftersom lärarbristen är så stor och växande.

Resultatet blir inte alltid att personer med akademisk examen anställs i skolan, utan i stället kan oexaminerad eller outbildad personal rekryteras. Skollagen kan kompletteras så att akademisk examen premieras, men KPU-utbildningen måste också effektiviseras så att yrkeserfarna akademiker kan lockas till skolan. Det är ett sätt att få fler lärare redan nu.

Sten Tolgfors, tidigare skoltalesman, riksdagsledamot och statsråd (M)