LF: Det finns ett grundläggande fel i Socialdemokraternas skolpolitik

Under Socialdemokraterna kongress borde skolpolitiken bli föremål för en ordentlig debatt. Kongressombuden borde konstatera att något är grundläggande fel med partiets politik. Skolan blir alltmer ojämlik – trots att den förda politiken sägs ha motsatt mål.

När PISA-undersökningarna startade år 2000 var Sverige ett av länderna med bäst likvärdighet i skolan. Oavsett faktorer som familjebakgrund eller bostadsort så var elevernas utbildning likvärdig. Men Sverige har sedan dess tappat mer och mer vad gäller likvärdighet.

LÄS OCKSÅ: Anna-Karin Grahn: Vet barn och unga varför de går i skolan? 

Lärare, myndigheter och internationella organ som OECD larmar om att skillnaderna i förutsättningar mellan olika skolor växer. Svensk skola dras isär allt mer. Helt på tvärs mot de stolta parollerna från regeringen om att skolan ska vara likvärdig.

Elefanten i rummet, som Socialdemokraterna valt att bortse ifrån, är att kommunerna gör olika prioriteringar. De senaste åren har väldigt många kommuner gjort nedskärningar och sparat på skola och utbildning. I grunden är det feltänkt att skolans finansiering ska konkurrera med lokalpolitiska prioriteringar. Ett likvärdigt och jämlikt skolväsende kräver ett nationellt grepp – inte att det ska vara upp till varje kommun att avgöra om förskolor, fritidshem och skolor ska ges mer resurser eller om det i stället är sporthallar, vattenverk och gatuunderhåll som ska komma först. 

Huvudansvaret för finansieringen av skola och utbildning behöver föras över till staten. Det är ingen tillfällighet att skillnaderna mellan skolor har ökat under de drygt 30 år som kommunerna varit huvudmän för skolan.

LÄS OCKSÅ: Anna Ekström: Därför satsar vi på yrkesutbildningar för vuxna

Så länge som Sverige har detta systemfel inbyggt i skolväsendet kommer Socialdemokraternas uttalade jämlikhetsambitioner komma till korta. När varje enskild kommun bestämmer hur mycket – eller lite – resurser som ska läggas på utbildning kommer resurserna ofrånkomligen att variera.

Det är visserligen sant att den socialdemokratiskt ledda regeringen har ökat statsbidragen till skola och utbildning. Åren 2014 till 2019 höjdes de riktade statsbidragen från 2,7 till 14 miljarder kronor. Men samtidigt har antalet elever ökat, och därmed kostnaderna. Och i relation till kommunernas kostnader för skola och utbildning, som totalt sett uppgår till cirka 300 miljarder kronor per år, är statens del i finansieringen är väldigt begränsad.

Därför är det kanske följdriktigt att Sverige inte tillhör de länder som satsar mest på skolan. I jämförelse med andra OECD-länder placerar sig Sverige någonstans i mittfältet. Ska vi nöja oss med det?

Till bilden hör att den avtagande likvärdigheten hänger ihop med den rådande bristen på utbildade lärare. Lärarbehörigheten är så gott som alltid lägst i de skolor som har störst utmaningar. I Stockholms innerstad ligger andelen behöriga lärare ofta omkring 85 procent, men bara någon mil därifrån finns förorter med skolor där bara hälften av lärarna är behöriga. Ett annat exempel är Umeå där drygt 80 procent av grundskollärarna är behöriga. Siffran störtdyker med både 20 och 30 procentenheter i kommuner i det norrländska inlandet.

Vi måste åter till ett samhälle där alla skolor ges resurser för att bli bra – oavsett vilken kommun de ligger i. Allt annat leder till ojämlika livschanser för uppväxande generationer. Det är inte bara djupt orättvist, utan också förödande för Sveriges framtid. Det är hög tid för Socialdemokraterna att göra upp med Görans Perssons kommunalisering av skolan.

Johanna Jaara Åstrand
Förbundsordförande Lärarförbundet