”Låt kommunerna besluta själva om trängselavgifter”

På tisdag, den 21 mars, händer något väldigt oviktigt i svensk politik. Regeringen presenterar då för riksdagen propositionen ”Ändrad placering av betalstation för trängselskatt i Hagastaden”.

En betalstation för trängselavgifter är inte mycket mer än ett antal kameror över vägbanan. Vi ser dem över biltaken vid in- och utfarterna till storstäderna utan att reagera särskilt mycket på dem. Om de ska flyttas några hundra meter, tänker nog de flesta att det lokala gatukontoret sköter det – ungefär som när en vägskylt eller ett trafikljus flyttas.

LÄS MER: SKR: Sju saker staten bör göra för klimatet

Men så går det inte till. Minsta lilla justering av trängselskattezonen kräver revidering av bilagan till Lag om trängselskatt (2004:629). Beslut om detta kan endast fattas av riksdagen, och riksdagen kan inte besluta något utan att först ha behandlat frågan i de berörda utskotten, och de måste ha ett förslag – en proposition – från regeringen. Innan en proposition kan läggas fram, måste frågan utredas, ett betänkande skrivas och remissbehandlas, synpunkterna sammanställas och behandlas, ett förslag till lag skrivas och stämmas av med Lagrådet.

Demokrati ska ha en viss tröghet, så att vi undviker förhastade och dåligt underbyggda beslut. Men ingen ifrågasätter att betalstationerna ska flyttas; när Hagastaden i Stockholm byggs skapas nya lokalgator och om betalstationen stannar där den är så skapas smitvägar – nya infarter till innerstaden där man slipper betala trängselskatt. Det exakta läget för de nya stationerna är en teknisk fråga, vilket framgår av den underlagsrapportsom går igenom alternativen. Här kan man också läsa att förändringen ”förväntas inte medföra några betydande trafikomfördelningar jämfört med dagens situation”.

Kostnaden landar på 20 miljoner kronor. Om hela statsbudgetens årliga utgifter på totalt 1 195 miljarder kronor skulle hanteras på samma sätt, så skulle riksdagen behöva behandla 60 000 propositioner per år eller 200 om dagen. I verkligheten behandlar riksdagen ungefär 200 propositioner om året.

Gör riksdag och regering i frågan om trängselavgifterna ett arbete som kommunerna med all kraft försöker hålla ifrån sig? Tvärtom! Kommuner vill besluta om trängselavgifter själva; hur och var de ska tas ut, vilken kostnaden ska vara och inte minst vad pengarna ska gå till.

Nu beslutas precis allt detta av riksdagen utifrån Lag om trängselskatt och dess bilagor. Det är ingen vågad gissning att själva kostnaden för att behandla frågan till slut är större än kostnaden för själva flytten av kamerorna.

Det får vara slut på det nu. Kommuner behöver få bestämma över sina egna gator när det gäller parkeringsavgifter, bussfiler, gågator, cykelvägar, och inte minst trängselavgifter. Det är viktigt för det kommunala självstyret och det avlastar riksdag och regering.

Därtill och ännu viktigare: rätten för kommunerna att själva besluta om trängselavgifter kan kraftfullt bidra till att transportsektorns klimatmål nås. Med trängselavgifter kan kommunen uppmuntra fler att gå, cykla och åka kollektivt i stadskärnan. Med avgiftsrabatt kan de påskynda omställningen till el- och biogasfordon, med intäkterna finansiera mobilitetscenter, gågator och cykelvägar – och därmed avlasta kommunkassan så att kärnverksamheten kan få ökat stöd.

Det är inte självklart att fler kommuner ska införa trängselavgifter. Men det är självklart att alla kommuner ska ha rätten att bestämma om det ska göras eller inte. Låt den 21 mars vara sista gången riksdagen får detaljfrågor om trängselavgifternas utformning på sitt bord!

Mattias Goldmann, grundare samt ansvarig för bil och bränsle vid 2030-sekretariatet