”Låt kommunerna beskatta fritidshusägare”

Årets stora folkförflyttning börjar lida mot sitt slut. Under sommarmånaderna flyr människor städerna och beger sig till havet. En befolkningsökning på 60 procent är inte ovanlig för kommuner längs våra kuster. Sommarens slut påminner oss dock om att skärgården riskerar att förbli en plats för enbart semester. Trots ett kommunalt självstyre tycks skärgårdskommuner sakna verktyg för att hantera utvecklingen och ortens framtid är svår att påverka för lokala politiker.

Runt om i landets skärgårdar har det länge pågått en utveckling där allt fler hus blir sommarbostäder. På sommaren livas kusterna upp, men utvecklingen har sina nackdelar. Den mest påtagliga är att befolkningsantalet är ofrivilligt lågt under större delen av året. Hus som hade kunnat vara bebodda av människor som vill verka och leva på orten står tomma.

LÄS MER: Dålig arbetsmiljö – nu övervägs hemtjänststopp för sommargäster

Situationen försvårar också för dem som vill bo permanent vid kusten eller i skärgården. Ett litet utbud av boenden, höga villapriser och begränsat område för nybyggnation gör det näst intill omöjligt för unga att stanna där de vuxit upp. Detta är allt annat än gynnsamt för den lokala utvecklingen. Det är inte rimligt att vissa kommuner ska finna sig i att bara vara sommarorter.

Det kommunala självstyret innebär att kommuner med stor handlingsfrihet kan sköta sina lokala angelägenheter. Självstyret möjliggörs genom den kommunala beskattningsrätten. Jag skulle vilja lyfta frågan om hur den kommunala beskattningsrätten kan användas för att stärka det lokala självstyret.

I Wales, Storbritannien, har flera mindre kommuner besvärats av att en stor andel av fastigheterna blivit ”seconds homes”, det vill säga fritidshus. I år fick dessa kommuner förbättrade möjligheter att beskatta fastighetsägare som inte bor i huset tillräckligt många dagar per år.

Att en person ska kunna betala kommunalskatt i fler kommuner än den där han eller hon är folkbokförd har tidigare diskuterats, utan att resultera i förändring. En alternativ modell är att reformera den kommunala fastighetsavgiften, med Danmarks fastighetsskatt som förebild. I dag betalar fastighetsägaren en avgift till kommunen, men storleken är bestämd på nationell nivå. I Danmark är istället beslutanderätten om skattesatsen för fastigheter decentraliserad till kommunal nivå.

En stärkt kommunal beskattningsrätt skulle ge ekonomisk kompensation för de förluster som orter lider när fastigheter står tomma stora delar av året. Majoriteten av dem som äger ett fritids- eller deltidsboende i skärgården är folkbokförda i en annan kommun, vilket innebär ett bortfall av skatteintäkter.

Att göra det dyrare att äga en bostad i dessa kommuner – om bostaden används på ett sådant sätt att det uppenbart missgynnar den lokala utvecklingen – skulle kunna bryta trenden med sommarhus. En ökad permanent inflyttning är vad som möjliggör social och ekonomisk utveckling i skärgården.

Som frihetligt sinnad är det svårt att se på nya skatter med blida ögon. Men det är också svårt att bortse från det faktum att den kommunala beskattningsrätten är grundläggande för det kommunala självstyret.

En stärkt kommunal beskattningsrätt är ett politiskt verktyg som ökar möjligheten för kommuner att själva styra över hur de önskar att orten ska utvecklas. I slutändan är det bäst för hela Sverige med en levande skärgård som präglas av tillväxt, snarare än en skärgård som får konstgjord andning via statsbidrag. Visst borde det anses vara en lokal angelägenhet att säkra att orten förblir levande?

Linnea Arvidsson
Styrelseledamot i Öckerö ö-råd