Låt inte det svenska kulturarvet gå upp i lågor

En brandkatastrof visar tydligt hur sårbara historiska byggnader är – för att inte tala om de värden som förvaras inne i byggnaderna. God beredskap och strategiskt arbete är förutsättningar för att möjliggöra en framgångsrik räddningsinsats om katastrofen inträffar.

Notre Dame är ett utmärkt exempel. Inom minuter efter att branden bröt ut påbörjades arbetet med att minimera konsekvenserna av katastrofen. Tack vare en snabb och målmedveten insats lyckades man rädda en betydande mängd ovärderliga föremål ur den brinnande katedralen.

Men är vi lika väl rustade i Sverige? Tidigare i våras släppte Riksrevisionen rapporten ”Bevara samlingarna – säkerhetsarbetet i de statliga centralmuseernas samlingsförvaltning”. Landets centralmuseer granskades utifrån deras säkerhetsarbete och beredskap för att hantera nödsituationer. Rapporten är oroväckande läsning. En viktig del av museernas kärnverksamhet består i att förvalta samlingar och bevara kulturarvet. Men i dag har endast ett av tretton museer en plan som identifierar vilka objekt och dokument som ska sättas i säkerhet vid en nödsituation.

Ett framgångsrikt räddningsarbete vid en museibrand kan inte baseras på att brandmännen släcker lågor med högerhanden och räddar konstverk med vänsterhanden. Nationalmuseums samlingar består exempelvis av 700 000 objekt – att identifiera och rädda rätt konstverk i en tidspressad nödsituation kräver i förväg genomförda riskanalyser, komplexa strukturer, prioriteringsplaner och ett långsiktigt strategiskt arbete.

Därför vill Brandskyddsföreningen uppmana landets centralmuseer att upprätta så kallade restvärdeplaner. De lägger grunden för hur museet och dess medarbetare ska agera vid en brand eller översvämning. Det involverar bland annat att:

￭ genomföra förebyggande riskanalyser
￭ utbilda personalen i alltifrån säkerhetstänkande till hur man packar och förvarar föremål
￭ prioritera vilka konstverk och föremål som ska räddas och i vilken ordning
￭ upprätta en skadehanteringskedja där all personal vet hur de ska agera före, under och efter en brand
￭ assistera och instruera räddningstjänsten i akutskedet för att prioritera vilka verk som ska räddas initialt

Museernas säkerhetsarbete ska ske med stöd av Riksantikvarieämbetet, som har rekommenderat centralmuseerna att utbilda personalen i restvärderäddning. De har också tagit fram en handbok för katastrofberedskap och restvärdesräddning för konst- och kulturhistoriska samlingar, byggnader och miljöer.

Än så länge har dock dessa insatser inte gett tillräckliga resultat. Riksrevisionens granskning visar att det inte saknas ambitioner – ett flertal museer arbetar antingen med framtagandet av en restvärdeplan, eller har för avsikt att påbörja arbetet. Men att ta fram restvärdeplaner och etablera säkerhetsrutiner är ett komplicerat arbete som både kräver tid, resurser, kompetens och en betydande arbetsinsats. Dessutom fordras ett långsiktigt åtagande. Det bör vara ett ständigt pågående arbete. Hela personalen måste veta hur de ska agera och vilken roll de ska ha. Det handlar om att etablera rutiner som utgår från funktion och roll snarare än individ.

Riksrevisionens slutsats är att centralmuseernas beredskap för plötsliga katastrofer är bristfällig, och att samtliga museer bör upprätta och implementera restvärdeplaner. Säkerhetsbristerna innebär ett allvarligt hot mot våra svenska kulturskatter och Brandskyddsföreningen hoppas nu museerna ska prioritera arbetet med restvärdeplaner och därmed kunna garantera en beredskap som skyddar vårt kulturarv till kommande generationer.

Anders Bergqvist, generalsekreterare Brandskyddsföreningen