Lärarförbundet: Skola och utbildning klarar inte fler besparingar

Under flera år har flertalet kommuner sparat på skola och utbildning. Nu tillkommer effekterna av pandemin där distansstudier och hög elev- och personalfrånvaro drabbat kvaliteten i skolväsendet negativt.

Barn och elever får inte det stöd och den lärartid som de skulle behöva. Nedskärningarna på skolor, förskolor och fritidshem har lett till otillräcklig planerings- och elevtid samt allt större klasser och barngrupper. Till det kommer en fortsatt hög andel obehöriga lärare och dokumentationskrav som stjäl tid från kunskapsuppdraget. Gränsen är sedan länge nådd – Skolsverige klarar inte ytterligare besparingar.

LÄS OCKSÅ: Anna-Karin Grahn: Som rektor har det varit svårt att hantera pandemin 

När vi frågar Lärarförbundets lokala styrelser i landets alla kommuner uppger över hälften att skolorna i deras kommun har mindre pengar under 2021 än de hade 2020. Hälften svarar även att de kommer att ha mindre pengar 2022 än i år.

Det är uppenbart att kommunerna själva inte kan ge den ekonomiska långsiktighet som behövs. Staten måste kliva fram och ta ett större ansvar. Sverige tillhör heller inte de OECD-länder som lägger mest på utbildning, relativt BNP per capita placerar vi oss bara i mellanskiktet.

Helst skulle dagens generella respektive riktade statsbidrag behöva ersättas av ett samlat sektorsanslag för skola och utbildning. Staten skulle då styra kommunerna på ett tydligare sätt. 

LÄS OCKSÅ: ”Skolpengen leder till kommunalt självskadebeteende”

En sådan reform behöver självfallet fasas in med god framförhållning och för nästa års statsbudget är en rimlig ambition att tillsvidare utöka det så kallade likvärdighetsbidraget samt de generella statsbidragen. Resurserna till skolväsendet skulle enligt Lärarförbundets beräkningar behöva öka med mellan 15 och 20 miljarder kronor årligen de kommande åren.

Det nuvarande likvärdighetsbidraget omfattar bara grundskolan. När det gäller gymnasieskolan, så har en statlig utredning (SOU 2020:33) föreslagit att ett belopp om 5 000 kronor per elev ska införas för att stärka likvärdigheten. Det enklaste sättet för att stärka likvärdigheten i gymnasieskolan vore att staten redan nästa år skjuter till dessa cirka 1,8 miljarder kronor.

Under pandemin har förskolans personal fått slita hårt och det i en förskola där press och stress var vardag redan före pandemin. Förskolan brottas med låg personaltäthet, otillräckliga arbetsvillkor och stora barngrupper. En modell för att möta behoven vore – i likhet med gymnasieskolan – att utöka statens bidrag till förskolan med 5 000 kronor per barn och år, det vill säga cirka två och en halv miljarder kronor per år.  

Kunskapstappet i spåren av pandemin påverkar även vuxenutbildningen, som redan brottas med stora kvalitetsproblem. Kostnadspressen genom upphandlingar har medfört att det på många håll knappt ens kan kallas för utbildning längre. Det behövs rejäla kvalitetssatsningar inom Komvux och upphandlingsmodellen måste omprövas i grunden.

Hela skolväsendet behöver långsiktiga planeringsförutsättningar. Den ettåriga pandemimiljarden till skolan fyllde ett och annat hål, men möjliggjorde inga uthålliga satsningar. Pengar måste ges med löfte om att komma årligen och växa med kostnadsutvecklingen, annars kommer inga långsiktiga effekter.

Skolsverige väntar spänt på budgetpropositionen – och lika spänt på oppositionens budgetmotioner. För även om det parlamentariska läget är osäkert, så borde både regering och opposition förstå vikten av att stärka kvaliteten i skolväsendet. Få prioriteringar ger så stora positiva effekter för framtiden som att investera i en god utbildning. Det är hög tid att staten börjar beta av på sin finansieringsskuld för skola och utbildning.

Johanna Jaara Åstrand, Förbundsordförande Lärarförbundet