Lärarfacket: Därför anmälde vi kommunerna

När är ett budgetbeslut av en skolhuvudman så pass ogrundat att det kan anses vara ett lagbrott? Vilka krav ställer egentligen skollagen och arbetsmiljölagen på beslut angående ekonomiska ramar, fattade av kommunala politiker?

Dessa och några frågor till diskuterade jag för ett tag sedan med två av mina medombud som är kommunombud för vår organisation i Trelleborg respektive Karlshamn. Vi tyckte att det gått slentrian i besparingsbeslut rörande skolorna inte bara i våra kommuner, utan i det kommunala Sverige i stort. Diskussionerna utmynnade i att vi anmälde vår respektive huvudman till Skolinspektionen och även i två fall ställde krav på åtgärder mot kommunfullmäktige enligt arbetsmiljölagens 6:e kapitel.

En snabb rundfrågning bland fler kommunala ombud i vår organisation visade att de flesta kommuner skurit ner på resurserna till skolan det senaste året och även planerar att göra det kommande år. Detta sker antingen i det öppna eller genom att inte ge kompensation för kostnadsökningar eller ökade elevkullar. Oavsett vilket, verkar majoriteten av alla beslut kring den kommunala skolans ekonomi inte fattas utifrån behovet av att följa Skollagen, Arbetsmiljölagen eller något annat regelverk, utan helt enkelt utgå från hur mycket kommunen önskar satsa på skolan.

Efter att kommunfullmäktige, ibland på mycket lösa grunder, fattat beslut om budgetramarna för kommunens skolverksamhet skjuts verkställandet vanligtvis vidare nedåt via skolnämnd och förvaltningschef, för att till slut hamna i rektors knä. Rektor är den som måste stå för nedskärningarnas konkreta effekter, inför elever, vårdnadshavare och lärare.

Rektor är den som måste dra in elevassistenter, försämra lärarnas arbetsmiljö och fatta andra beslut som försämrar elevernas möjligheter att lyckas i skolan och livet och visst, vi fackliga ombud kan dra rektor till Arbetsmiljöverket men vad är meningen med det? Om det egentliga problemet är kommunfullmäktiges och/eller skolnämndens ekonomiska beslut – är det då rimligt att rektorerna är de som sätts i kläm?

Reaktionerna på våra anmälningar har varit översvallande positiva och inte bara från lärare, utan i synnerhet från skolledare och tjänstemän inom den kommunala skolförvaltningen. Av de som våra anmälningar riktat sig mot, är det bara kommunstyrelsens ordförande i Karlshamn, Per-Ola Mattsson, som har gett ett svar offentligt. Mattsson menar att kommunfullmäktige naturligtvis gör en bedömning om hur mycket pengar som behövs för att möta lagkraven men säger samtidigt att “...vi gör aldrig en konsekvensanalys när kommunfullmäktige tilldelar budgetar till nämnderna”.

Han menar vidare att det är upp till skollags- och arbetsmiljöansvariga längre ner i organisationen att signalera uppåt om pengarna inte räcker till. Hans svar visar tydligt fram två av orsakerna bakom våra anmälningar – dels att budgetbeslut fattas på tveksamt underlag samt att ansvar skjuts nedåt i organisationen.

Vad som händer med rektorer och förvaltningschefer som meddelar uppåt att de inte kan hålla budget vet alla som jobbar inom skolans värld. Om Per-Ola Mattsson och hans kolleger bland Sveriges alla kommunalråd vill uppmuntra sina rektorer att tydligt meddela när lagkraven överstiger resurserna, kan de säkert göra så. Det enda som behövs är garantier för att ingen förlorar sitt jobb på grund av bristande budgetdisciplin.

Mattsson uttalar sig även i Radio Blekinge, där han tillägger att de fackliga anmälningarna är chanslösa eftersom de inte handlar om specifika fall, utan om generella budgetbeslut. Själva poängen med anmälan är ju just att få prövat om systemet är lagenligt, istället för att ständigt gå på stackars rektorer kring enskilda fall av brott mot till exempel Arbetsmiljölagen.

Jag tycker det är viktigt att poängtera att dessa våra anmälningar inte vänder sig mot någon, utan görs för eleverna, lärarna, rektorerna och tjänstemännen och även för de politiker som fattar besluten. Inte heller är våra tre kommuner utvalda av någon särskild anledning. De är alla tre fullt normala svenska kommuner som fungerar ungefär som alla andra, varken bättre eller sämre, styrda av deltidspolitiker som gör så gott de kan. Vi behöver alla veta vilka krav lagarna egentligen ställer på besluten och vilka rutiner som måste följas när verksamhetsförändringar beslutas. Dessa övergripande frågor är mycket viktiga för oss att få svar på och vi väntar nu med spänning på svar.

Fredrik Andersson, Huvudskyddsombud för Lärarnas Riksförbund i Sjöbo kommun