”Koordinera transporter av skolbarn och kebabgrytor”

Stockholm – liksom andra städer både i Sverige och internationellt – har en utmaning kring antalet fordon. Med både befolknings- och ekonomisk tillväxt på en konstant yta blir risken att städerna översvämmas av bilar. Därför har man en målsättning om att fordonstrafiken ska minska – bland annat genom ”stads- och trafikplanering med mål om ett transportsnålt samhälle”. De mest uppmärksammade verktygen handlar om vägtullar, parkeringsavgifter och mer plats åt cykel- och gångtrafik, men mer kan göras.

Det mest uppenbara problemet är att transporter bidrar till växthusgaser – men faktum är att ett överskott av fordon bidrar till fler problem än så. Bilar som inte används tar upp offentlig mark, som hade kunnat användas till cykel- eller gångvägar. Brist på parkeringsplatser innebär cirkulerande bilar som släpper ut växthusgaser och skapar onödiga köer. Och köer betyder fordon som inte utför någon uppgift, samtidigt som motorn ändå står på.

Att frågan är viktig är tydligt – och faktum är att det finns enkla medel för att minska fordonsflottan och kommunernas kostnader. Det kräver dock organisatoriska insatser och förändringar.

Skolan är ett bra exempel. Många skolor upphandlar transporter till elever med särskilda behov. Det handlar ofta om personer med funktionsvariationer eller som är rullstolsburna. Detta är en viktig del av kommunernas verksamhet, men leder också ofta till några intensiva arbetstimmar för både bilar och förare när skolan börjar och slutar – men till parkerade bilar utan syfte däremellan.

I samband med att bilarna lämnar skolan på morgonen tar samtidigt en ny typ av transporter vid. Det handlar om mat, som ofta förbereds i centrala kök och dagligen skickas ut till skolor, äldreboenden och daglig verksamhet – i helt andra fordon.

Här har vi alltså två olika upphandlingar av transporter med helt olika tidsscheman, men som med en liten koordineringsinsats och anpassning skulle kunna bli en. Samma fordon som transporterar skolbarn skulle någon timme senare kunna transportera tomater, fiskpanetter och kebabgrytor i stället för att stå stilla. Det ställer nya krav på upphandlingsorganisationen och transportbolagen, men innebär samtidigt möjligheter – både att spara pengar, och att minska det totala antalet fordon i staden.

Det rör sig heller inte om några småsummor. Elevtransporter i Stockholmsregionen kostar 750 miljoner kronor medan transporten av måltider kostar uppemot 100 miljoner kronor per år. Totalt rör det sig om cirka 1 700 fordon, som skulle kunna minska till under 1 500. Och problemen blir större ju mindre staden är, med längre avstånd, färre elever och därmed färre körningar under samma tid.

Hur har detta system uppstått, och varför har inget hänt? Främst handlar det om att koordineringen, både inom kommunen och mellan kommuner och regioner är för liten. Skolbarnen och kebabgrytorna är ett exempel, men sannolikt finns många fler synergier att hämta mellan kommunens olika verksamheter vid en större översyn.

Kanske kan exemplet inspirera till en större analys. Och om inte annat till en bättre stads- och trafikplanering med mål om ett transportsnålt och mer hållbart samhälle.

Jakob Birgersson
Managing Partner, Cupole

Hannes Hjärne
Managementkonsult, Cupole