”Konkurrensen i politiken är satt ur spel”

Svensk politik genomgår en kraftig förtroendekris. Politikerföraktet ökar. I mätningar av förtroende för riksdagspartiernas partiledare hör det till ovanligheterna att någon når över 40 procent, och flera partiledare ligger regelbundet under 10 procent. Antalet medlemmar i riksdagspartierna sjunker mot nya bottennivåer varje år – från ca 625 000 medlemmar 1991 till 244 000 medlemmar 2020. Utfallet av den politik som levereras är beklämmande inom flertalet politikområden.

På en fri marknad brukar dåliga produkter vara ett övergående problem. Antingen tar det ansvariga företaget tag i sina problem och förbättrar sin produkt, eller så dyker det upp nya företag som levererar bättre produkter. Konkurrens och transparens leder till en utveckling som är bra för alla.

Inom svensk politik har tyvärr konkurrensen till stora delar satts ur spel. Det finns många hinder för nya partier, till exempel riksdagens fyraprocentsspärr, det statliga partistödet och kravet på små partier att själva finansiera sina valsedlar och distribuera dem till drygt 6000 vallokaler. Hindren är så effektiva att de avskräcker från nya initiativ. Den som vågar utmana kan räkna med hånfulla kommentarer om populism och bortkastade röster.

SVT och de ledande opinionsinstituten har rutiner som håller nya partier borta. I undersökningar av partisympatier finns i regel bara riksdagspartier som förtryckta alternativ. Den som föredrar ett annat parti måste själv skriva in partinamnet manuellt. Partier som inte når upp till cirka två procent redovisas inte.

Det blir ett moment 22 när public service inte berättar vilka alternativ som finns. Den som inte syns i public service har mycket begränsade möjligheter att bli känd och nå två procent. Majoriteten av väljarna har aldrig hört talas om de största partierna utanför riksdagen. Hur ska väljarna kunna ta ställning om de inte vet vad de har att välja på?

Den senaste trenden är att ledande medier inte ens redovisar opinionsstödet för ”övriga partier”. Sedan april 2020 utelämnar SVT denna stapel helt. Flera av de stora tidningarna har tagit efter SVT och ”glömmer” regelmässigt att redovisa stödet för ”övriga partier”. Public service erbjuder ingen vägledning åt den engagerade väljaren som vill veta om det egna partiet nått upp till enprocentsspärren, där staten börjar bekosta valsedlarna i kommande riksdagsval. Detta beteende är ett hån mot de 100 000-tals väljare som vill se nya demokratiska krafter i Sveriges riksdag. Det är ett slag i ansiktet på tusentals ideellt arbetande medlemmar i de 24 partier som själva finansierade och distribuerade sina valsedlar vid valet 2018.

Det här går enkelt att ändra på. Vi behöver inte gå längre än till våra närmsta grannländer för att hitta goda föredömen. I både Norge, Danmark, Finland och på Island redovisas opinionsstödet för mindre partier, ibland så små som under 0,5 procent. Konkurrensen vitaliserar demokratin, och ger den frustrerade väljaren möjlighet att söka bättre alternativ när de gamla partierna missköter sig. Den som följt nordisk politik under 2000-talet kan knappast påstå att Sverige är bättre än grannländerna i fråga om politisk innovation, handlingskraft och resultat.

Vi anser att opinionsinstitut, public service och övrig media behöver öka transparensen i sina opinionsmätningar. Detta gäller särskilt public service som i enlighet med sitt uppdrag ska föra fram ”mångfald” i sina produktioner. Var är rapporteringen om den politiska mångfalden?

Sund konkurrens leder till bättre politik, minskat politikerförakt och en stärkt demokrati. Varför är ni så rädda?

Lena Malmberg, demokratipolitisk talesperson, Medborgerlig samling

Mikael Flink, pressansvarig, Medborgerlig samling