Kommunen kan inte avgöra vem som är bäst assistent

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) bygger på den enskildes självbestämmande. Den enskilda har rätt till inflytande, integritet och möjlighet att leva som andra. Östersunds kommuns beslut att begränsa möjligheten att anlita anhöriga som personliga assistenter baseras på ogrundade argument och riskerar att få omfattande konsekvenser för den grupp som kommunen säger sig vilja värna – personer med intellektuella och psykiska funktionsnedsättningar.

Vård och omsorgsförvaltningen i Östersund motiverar sitt beslut med hänvisning till behov av kvalitetssäkring. Men det finns inget stöd för slutsatsen att anhöriga har sämre kompetens än externa assistenter. Tvärtom visar aktuell forskning att anhöriga är en större garanti för att den enskilde får sina behov tillgodosedda.

Det är också svårt att föreställa sig hur Östersunds kommun ska lyckas anställa tillräckligt många nya assistenter med ”rätt” kompetens. Risken är stor att de anhöriga kommer behöva täcka upp behoven med obetalt arbete.

Personer med intellektuella och psykiska funktionsnedsättningar riskerar således att drabbas oerhört hårt av kommunens beslut. Deras behov av trygghet, kontinuitet och personer som känner dem väl ignoreras. För många kan det enda sättet att få säkerställa fungerande kommunikation, tillit och integritet vara att anlita personliga assistenter inom familjen.

Det gäller även att komma ihåg att anhöriga inte är någon homogen grupp. Det är en farlig väg att ge sig ut på när man likt Östersunds kommun kategoriskt diskvalificerar människor enbart på grund av släktskap.

Att förbjuda anhörigassistans är att förvägra personer med funktionsnedsättningar att definiera sina behov av integritet. Att kunna välja sina anhöriga som assistenter kan vara en önskan att upprätthålla en privat sfär i det egna hemmet. Anhörigassistans möjliggör för familjer att vara tillsammans på egen hand – att leva som andra.

Anhörigassistans är även en fråga om jämställdhet. Socialstyrelsen visar i sin rapport ”Insatser till kvinnor och män med funktionsnedsättning” att anhöriga kvinnor tar större ansvar än män. Anhöriga kvinnor står för en stor del av den oavlönade omsorgen när samhällets insatser inte räcker till. Genom att begränsa anhöriga som assistenter riskerar kvinnors ekonomiska situation att försämras ytterligare, då de inte längre kan få betalt för sitt arbete.

Vi ser en risk att andra kommuner tar efter Östersunds agerande. Detta misstänkliggörande och ifrågasättande av anhöriga som assistenter är tyvärr ingen ensam företeelse. LSS-utredningen har lämnat förslag som tydligt begränsar enskildas självbestämmande och minskar anhörigassistansen.

Utredningen föreslår att anhöriga ska få lägre ersättning än externa assistenter och att barn under 16 år och personer med psykiska funktionsnedsättningar inte längre ska ha rätt till personlig assistans. Förslagen får en starkt begränsande effekt, utan att man faktiskt behöver föreslå ett förbud mot att anställa anhöriga.

Östersunds kommun åsidosätter genom sitt beslut helt och hållet en av de grundläggande principerna i LSS; rätten till självbestämmande. Enligt förarbetena till lagen ska den enskilde ges mycket stort inflytande över insatsen personlig assistans. Rätten att få bestämma vem som ska vara ens assistent är en förutsättning för att insatsen ska uppfylla lagstiftarens intention.

Kommunen bryter dessutom mot reglerna i FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Vi uppmanar regeringen att motverka detta kränkande och begränsande beteende och att tydligt betona den enskildes rätt att välja sina personliga assistenter.

Harald Strand, förbundsordförande, Riksförbundet FUB

Julia Henriksson, förbundsjurist Riksförbundet FUB