”Kläm åt regeringen – inte rektorerna!”

Sveriges välfärd har problem. Fler äldre och färre yngre ger ökade kostnader och minskade intäkter till kommunerna. Dessa svarar genom att spara på skolan.

Den som googlar efter nyheter med orden ”besparingar” och ”kommun” får en lång lista på skärmen. Många kommuners neddragningar syns nu i media. I verkligheten är listan ännu längre. Rektorer i för- och grundskolan har fått allt sämre ekonomiska förutsättningar för sin verksamhet. Det drabbar direkt verksamheten, bland annat i form av neddragningar på läromedel och liknande. Det fanns inte heller något överflöd innan neddragningarna skedde.

Det värsta är när personal måste minskas. Det finns ju inte heller för många lärare i klassrum eller för mycket personal i barngrupperna idag. Tvärtom går lärare redan nu på knäna för att tillgodose barns/elevers behov. Och de som inte går på knäna kanske använder dem till att trolla med för att verksamheten ska flyta och för att alla barn och elever ska få det stöd de har rätt till. De höga sjuktalen i skolans verksamheter talar sitt tydliga språk ifråga om tung arbetsbelastning.

Nej, Sveriges skolledare leder idag organisationer utan någon som helst överkapacitet. De tvingas spara in på resurser som barn/elever behöver. Och som vanligt i dessa situationer riskerar de som behöver störst hjälp att drabbas hårdast. De som är mest beroende av det finns tillräckligt med personal.

Medlen till skolan måste avpassas till verksamheternas mål och de behov som eleverna och barnen har. Gör man på annat sätt hamnar skolledarna i kläm. Rektorer har ett uppdrag från skollag, läroplan och andra författningar som styr verksamheterna. Ett uppdrag som utgår från barns/elevers behov. Enligt skollagen ska exempelvis en elev som har behov av särskilt stöd, ges sådant stöd.

Rektorer kan inte hoppa över delar i läroplanen eller försämra den lagstadgade tryggheten i skolorna. De kan inte heller bortse från den arbetsmiljölag som säger att arbetsorganisation och arbetsinnehåll ska utformas så att arbetstagaren inte utsätts belastningar som kan medföra ohälsa. Rektorernas uppdrag är formulerat i bestämmelserna och ligger fast. Det beror av uppdraget och av barnens, elevernas och personalens behov – inte av kommunens ekonomi.

Jag ser två vägar ut ur detta. Den ena vägen är att staten drar ned på skolans uppdrag. Målen anpassas till medlen. Då får vi börja föra en diskussion om vad som ska försvinna ur skolan och vad den inte ska göra längre. Få vill ha en sådan diskussion, något som märktes tydligt när Skolverket ville ta bort antiken ur historieundervisningen

Den andra vägen, och den som är den riktiga, är att kommunpolitikerna vänder sig till sina kollegor i regeringen och pressar fram de medel som behövs. Statens ekonomi är god, kommunernas är det inte. Regeringens bidrag till skolorna måste därför öka. Min uppmaning till kommunpolitiker är därför att klämma åt era kollegor i regeringen och inte rektorerna.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande för Lärarförbundet Skolledare, Sveriges största organisation för skolledare