KD: Regeringen måste ta ansvar för vårdens krisläge

Det är vårdpersonalen som gör pandemihanteringen möjlig. Det är nog alla överens om. De har stått vid frontlinjen sedan i våras. De har lindrat plågor, botat sjuka och, i de fall det inte har gått, tröstat anhöriga. De har arbetat hårt i olika skift, riskerat att själva smittats och tagit sig genom långa pass iförda besvärliga skyddskläder. När krisen nu förvärras står de kvar vid fronten.

Därför var vårdpersonalen tidigt i fokus för Kristdemokraternas arbete. I april föreslog vi till exempel att staten skulle ersätta arbetsgivare till personer som har vårdutbildning, men som lämnat vården, om dessa är villiga att tillfälligt förstärka sjukvården under krisen. Den personen skulle samtidigt behålla åttio procent av sin vanliga lön, betalad av staten. Syftet var att snabbt få in extrapersonal i ett mycket kritiskt läge och avlasta den hårt prövade vårdpersonalen. Statsminister Stefan Löfven och socialminister Lena Hallengren har konsekvent avvisat behovet.

En punkt där vi och regeringen har skilt oss åt under pandemin är synen på var det politiska huvudansvaret ska ligga. Regeringen har hela tiden påpekat att vårdpersonalen är anställd av regionerna och att det därför är regionerna som har ansvaret. Men vi menar att det synsättet inte fungerar i en så akut situation som denna. Pandemin påverkar hela landet, då kan inte tjugoen regioner utforma varsin strategi. Här krävs ett fast ledarskap från rikspolitiken.

Ett annat problem för regionerna är att de inte vet lika mycket som regeringen om vilka olika scenarier det finns planer för. Här måste regeringen bli mycket mer transparent. Om varken regioner eller vårdanställda vet vilka möjliga vägar som pandemin kan tänkas ta blir det omöjligt för dem att ta höjd för bemanning, ledighet och riktade insatser. Ett arbete som behöver inkludera både regionernas politiker och tjänstemän, de anställda och deras fackliga representanter görs nu delvis i blindo. Så kan vi helt enkelt inte ha det.

Nästa problem är kapaciteten att testa de personer som misstänks bära på smittan. För vårdanställda innebär brist på testningsmöjligheter att de kan tvingas hålla sig borta från arbetet under extra lång tid. Ju längre tid det tar att testas, desto längre tid tar den även för den som inte är smittad att komma tillbaka till arbetet. Det innebär i sin tur att de som är kvar utsätts för ännu hårdare arbetsbördor. Därför måste kapaciteten öka. De laboratorier vars avtal går ut vid nyår – och dit är det nu inte långt kvar – måste få besked om att deras tjänster kommer upphandlas även under 2021. Vi kan inte riskera att bli stående med fulla vårdavdelningar, för lite personal och outnyttjade laboratorier. Nu är det alle man på däck som måste gälla.

Det här är problem som regionerna inte själva kan lösa. De jobbar allt vad tygen håller, för att inte tala om vad vårdarbetarna gör. Men de behöver stöd, information och vägledning. Regionpolitikerna är mycket väl medvetna om att det är de som är arbetsgivare, men de arbetar i sin tur utifrån statens lagar, regler och stöd. I ett krisläge som omfattar hela landet måste regeringen kliva fram.

De insatser som vårdpersonalen har gjort, gör och kommer att göra frestar på. Arbetet är tungt i sig självt. Att inte veta vad som händer, eller vad regeringen tror kan komma att hända, blir ytterligare sten på börda. De gör allt de kan för oss, nu måste vi göra allt vi kan för dem. Lätt blir det inte, inte för någon. Men staten måste avlasta vårdarbetarna så mycket det går. För pandemin går inte att hantera utan dem.

Ebba Busch, partiledare (KD)

Acko Ankarberg Johansson, ordförande (KD) riksdagens socialutskott