Jourerna har inte ensamrätt till skyddade boenden

REPLIK Att kommuner nu upphandlar skyddat boende för hotade och våldsutsatta personer är inte så illa som Unizon och Roks framställer det i debattartikeln ”Gör inte mäns våld mot kvinnor till en vinstaffär” (DS 25/2). Tvärtom är det bra att man upphandlar och konkurrensutsätter denna verksamhet då det ställs höga krav på professionalitet även, eller framförallt, när det gäller skydd av hotade och våldsutsatta personer.

Skribenterna vill dessutom få det till att upphandlingen på något sätt försämrar kommunernas övriga arbete mot mäns våld mot kvinnor. Det är såklart helt fel. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Unizon och Roks framhåller att man har långvarig kunskap och erfarenhet, vilket såklart stämmer, men man skriver också att man i princip vill ha ensamrätt på att skydda våldsutsatta personer, vilket måste anses vara tokigt och speglar ett vänsterideologiskt monopolsynsätt. Varför ska de ha ensamrätt?

Problemet med det är att kvinno- och tjejjourer alltid undanhåller pojkar och män från de skyddande insatserna, att man i många fall har åldersgränser för medföljande pojkar, att man i många fall har volontärer som arbetar (vilket i många fall innebär att de inte har någon personsäkerhetsutbildning) och att man i väldigt många fall inte har personal på plats kvälls- och nattetid, när behovet av stöd och upplevelsen av skydd kanske är som störst. Dessutom innebär vanligen skyddet (det gör det i princip även i denna upphandling) att man bara har ett hyfsat starkt skalskydd.

När man ska skydda hotade personer är det viktigt att man även har möjlighet att ge dem skydd utanför boendet, eftersom det annars innebär att den brottsdrabbade personen blir inlåst. Väldigt ofta med högre restriktioner än man har till exempel på Kumla anstalten, eftersom telefon- och internetanvändningen är kraftigt begränsad (av säkerhetsskäl), umgänget är begränsat och den drabbade inte kan gå utanför dörren, eftersom säkerheten bara består av skalskydd.

Med andra ord är det bra att kommunerna upphandlar även detta så att andra professionella aktörer kan vara med och hjälpa till. Och ge lön åt alla som arbetar i verksamheten, se till att personalen är utbildad inom personsäkerhet, och kanske även personskydd så att de brottsdrabbade får ett så normalt liv som möjligt med dagsysselsättning, fritidssysselsättning och umgänge – men med skydd!

Det som däremot är tokigt i upphandlingen är att man endast tittar på skalskyddet, till exempel säkerhetsdörr, i stället för på personalens kunskap inom personsäkerhet och personskydd. Här finns inget krav alls, vilket borde vara avgörande när det handlar om att skydda hotade personer.

Självklart ska man också ha med de vårdande insatserna, men då det är skydd man upphandlar borde det även vara det man kräver. Och inte bara i form av en stark dörr.

Hansi Stafbom, personsäkerhetspecialist