”Ingen ska behöva tveka att ringa 112 för att rädda liv”

Regeringen kom nyligen med sitt förslag till ny strategi för alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel. Ett förslag som för narkotikapolitiken betonar förebyggande arbete och tillgången till vård och behandling. Det är bra och insatser vi vet behövs. Däremot missar regeringen chansen att utvärdera kriminaliseringens effekter.

I våra kontakter med socialtjänst, kommunala samordnare, polis, behandling, anhöriga och människor med egen beroendeerfarenhet finns många exempel där polisens möjlighet att ingripa varit bidragande eller direkt avgörande för att personer väljer bort narkotika. Men samtidigt som kriminaliseringen verkar ha en dämpande effekt på konsumtionen och ger möjlighet till tidig upptäckt, så har den också sina utmaningar. 

Regeringen behöver därför utvärdera kriminaliseringens positiva och negativa effekter och föreslå åtgärder som kan minska de sistnämnda. Här är valen inte svartvita. Vi kan både behålla nuvarande förbud och samtidigt arbeta för bättre bemötande, vård och behandling.

En situation där kriminaliseringen kan vara negativ är i samband med överdoser, där risken för anmälan av ringa narkotikabrott kan leda till att SOS Alarm inte kontaktas eller att det dröjer innan 112 slås. Sjukvårdspersonal har tystnadsplikt och gör aldrig någon anmälan, men i de fall situationen är stökig eller hotfull kan det hända att polis följer med ambulansen.

LÄS OCKSÅ: Ska vi fortsätta straffa människor med drogproblem?  

I en ny studie, ”NPC reder ut: 112 och överdoser”, har vi kontaktat samtliga polisregioner samt SOS Alarm för att ta reda på hur vanligt det är att polis följer med vid ambulansutryckning samt vilken praxis som gäller för polis vid plats för överdos. Studien visar att statistik på området saknas, att praxis ser olika ut mellan regionerna och att generella riktlinjer tycks saknas. I dag har polisen skyldighet att göra en anmälan, även om många enskilda poliser ändå avstår.

Den polis som vill bidra till att rädda liv gör sig i praktiken skyldig till tjänstefel, medan tvekan att ringa 112 vid överdos kan få dödliga följder. Detta är ett av flera exempel på kriminaliseringens nuvarande effekter, där det skulle behöva läggas förslag till åtgärder.

LÄS OCKSÅ: Inga forskare vill delta i en riggad utredning, Hallengren 

I väntan på en sådan utvärdering kommer här ett antal förslag gällande ringa narkotikabrott som vi, utöver ett förebyggande arbete värt namnet och en vårdkedja som håller från behandling till fungerande vardag med arbete, bostad och socialt sammanhang, tycker ska ingå i en utredning:

• Inför en ”God samarit-lag” för dem som är inblandade vid en överdos. En sådan finns redan i bland annat Kanada. Ingen ska tveka att ringa 112 för att rädda liv.

• Se över samhällets reaktioner vid ringa narkotikabrott. Förbudet med tillhörande böter bidrar till att de flesta avstår från att använda narkotika, men om det ändå sker är det inte säkert att böter alltid är svaret. För den som har ett beroende kan behandling vara en bättre påföljd och för den som är ung och har testat narkotika kan uppföljande samtal kanske ge bättre resultat. När överenskommen plan är genomförd stryks pricken i belastningsregistret.

• Hindra arbetsgivare att, vid begäran om utdrag av arbetssökande, generellt se notering i belastningsregistret. 

• Utveckla möjligheten att använda salivtest i stället för urinprov vid tidig upptäckt. 

Vi menar att smartare påföljder differentierade utifrån situation ger oss möjligheter till fortsatt låg konsumtion och ingripande vid upptäckt, samtidigt som det bidrar till bättre bemötande och beroendevård. Så utvecklar vi en human, restriktiv narkotikapolitik.

Peter Moilanen, chef Narkotikapolitiskt Center