Indragen rätt till tolk försämrar välfärden för alla

Moderaterna har under det gångna året hårt drivit frågan om att dra in rätten till tolk. Senast i raden är Botkyrkamoderaten Stina Lundgren som menar att tolkanvändning leder till “en kostnadskrävande livsstil bekostad av skattepengar”.

Lundgren menar att kostnaden för tolktjänster är för hög och att det vore bättre om alla i Sverige kunde svenska. Det har hon förstås rätt i – kostnaderna ​är​ höga och ett gemensamt språk är oumbärligt för ett samhälle. Men frågan är om indragen rätt till tolk verkligen skulle vara en besparing?

Det finns forskning som talar emot. Studier visar på att det snarare är språkhinder som kostar samhället; Anna-Malin Karlsson klargör i en krönika i SvD hur brist på professionell tolkning faktiskt kan kosta mer långsiktigt, alltså tvärtemot det resultat som Moderaterna hoppas på. Att ta bort tolkarna som arbetar inom vården, rättsväsendet, socialtjänsten och så vidare skulle alltså knappast innebära en stor besparing, som Lundgren vill få väljarna att tro, utan snarare ineffektiv vård, bortkastade polisförhör, besök hos myndigheter som resulterar i felaktiga uppgifter och meningslösa möten. Samt inte minst uttröttad personal.

För frågan kvarstår: hur ska handläggare och vårdpersonal kunna jobba utan att förstå sina klienter? Ingenstans bemöts frågan om hur indragna tolkresurser skulle inverka på alla de människor som jobbar inom det offentliga. De konkreta lösningarna skulle moderaterna behöva berätta mer om: hur ska en redan tidspressad personal ta sig förbi språkhindren utan tolk? Är det deras energi som ska kompensera för det uteblivna språkstödet, eller hur ska de göra rent konkret?

Lundgren menar att tolkar försämrar integrationen, men så enkelt är det inte. Enligt en dansk studie ökar invandrares sociala tillit under förutsättning att de uppfattar att de blivit rättfärdigt bemötta av myndigheterna. I länder med hög social tillit får man en bättre fungerande demokrati, högre ekonomisk tillväxt och lägre kriminalitet. Ett korrekt bemötande från myndigheter är alltså helt avgörande för att social tillit ska uppstå, vilket i sin tur främjar integration. Men hur ska offentliganställda uppnå rättfärdigt bemötande om det inte går att förstå klienterna språkligt? Om de däremot är bra på att arbeta med tolk innebär tolktjänsten en investering i social tillit och därmed ett starkare samhälle. Så tvärtemot vad Lundgren förväntar sig kan tillgång till tolk faktiskt innebära besparingar för samhället på sikt.

Slutligen frågar jag mig varför just tolkanvändning är så provocerande för Moderaterna. Varför inte nya it-system som är ekonomiska slukhål, ohållbara lösningar inom vården, eller ledarskapsutbildningar som helt saknar vetenskapligt stöd? Där har vi onödiga utgifter på riktigt. Det är uppenbart att indragen rätt till tolk handlar om att signalera hårda tag mot invandrare snarare än omsorg om samhället.

I stället för att dra in rätten till tolk bör vi tänka långsiktigt och för det första se till att de tolkade samtal som genomförs är effektiva och bra samt för det andra satsa på utmärkt svenskaundervisning. Detta är inte motpoler. Detta är två satsningar som går hand i hand i riktning mot ett socialt hållbart samhälle där utanförskap och dess kostnader motverkas och samhällskontraktet stärks.

Minna Forsell, leg psykolog och författare till ”Att arbeta med tolk”