Hijabförbud handlar om att skydda barn

Det arabiska ordet hijab betyder "barriär" eller "sköld, och syftar till isolering och segregering av kvinnor gentemot män. Kvinnans hår och kropp anses vara "awrah", ett arabiskt ord som ordagrant betyder att något är defekt eller bristfälligt. Kvinnokroppen anses bringa skam eller leda till frestelse eller synd. Kvinnor behandlas som sexobjekt som under alla omständigheter måste skylas för att inte väcka mäns begär.

Detta sätt att se på flickor och kvinnor och deras ansvar för mäns sexuella begär strider mot allt vårt samhälle bygger på och det är en direkt könsdiskriminering av flickan.

Den som sätter hiijab på sin dotter talar om för henne att hon ska underordna sig mannen. Den är könsdiskriminerande.  Flickan förvägras sina fri- och rättigheter och sin rätt till jämställdhet. Hon ska kontrolleras och tvingas till underkastelse.

Det är direkt motstridigt den västerländska rättighetsmodellen. Nu hävdar kulturrelativister att vi inte får hävda att vår modell är bättre än någon annans. Det ska vi definitivt göra.

I konflikten mellan föräldrars rätt till sin kultur eller religionsfrihet och barns fri- och rättigheter kommer vi alltid att välja barnens rättigheter! Vi ska inte vara toleranta mot intoleranta värderingar, oavsett varifrån dessa seder eller idéer har sitt ursprung. Om vi visar tolerans gentemot dessa förtryckande seder, misslyckas vi med att visa solidaritet med de individer som faller offer för dem. Vi står alltid på de utsattas sida!

I GAPF vill vi förbjuda hijab på barn. Argumenten för det är enkla och klara.

Inom hederskulturen råder ett oskulds- och kyskhetsideal som syftar till att kontrollera kvinnors och flickors sexualitet. Hijaben är både ett verktyg och en symbol för det. Ett sätt att försäkra sig om att flickan är kysk och en symbol som ska signalera detta till omgivningen. I de värsta fallen ett sätt att säkra flickans värde på en äktenskapsmarknad. Flickan/kvinnan objektifieras till en ägodel.

Vill vi bekämpa det hedersförtryck som hijaben är ett av de viktigaste verktygen för, och stå upp för jämställdhet och barnets bästa, så blir förbud mot hijab på barn den självklara vägen att gå. Alternativet att inte kämpa för mänskliga rättigheter är förskräckligt. Då ger vi upp allt vi vunnit av jämställdhet.

Den kulturrelativism, där vi ska acceptera andras traditioner får självfallet inte gälla om vi måste ge upp de ideal vi kämpat för så länge.

Hijaben är inget klädesplagg, då skulle inte kvinnor i Iran och andra länder riskera livet för att bli av med tvånget att bära den.

Inom vår stödverksamhet möter vi allt för många unga flickor som vittnar om hur tvång och repressalier är vardag om de vägrar ta hijab på sig. Och så länge flickor och barn riskerar sina liv när de vägrar ha hijab så kan vi heller aldrig tala om frihet.

Dem flickor vi möter som vägrar bära hijab berättar att de annars riskerar bli utsatta för fysiskt och psykiskt våld och en del av dem hotas med att skickas till föräldrarnas hemländer om dem inte följer dessa påbud.

En del flickor berättar hur de på skolgårdar bevakas och kontrolleras av bröder och andra manliga släktingar när flickorna vill frigöra sig från och kastar av sig hijaben. Vi kan därför inte vända dessa flickor ryggen så länge dem riskerar sina liv för att få tillgång till den frihet och rätten att få bestämma över sin kropp som annars är självklar för andra flickor och kvinnor som inte lever inom hederskulturen.

Det är i det här perspektivet vi ska se på hijabförbudet på barn i skolan.

Omar Makram, debattör och projektledare - Riksorganisationen GAPF

Sabina Landstedt, stödsamordnare - Riksorganisationen GAPF

Sara Mohammad, grundare och ordförande - Riksorganisationen GAPF