Härbärgena så otrygga att hemlösa väljer bort dem

Akut hemlöshet har ökat i Socialstyrelsens senaste kartläggning från 2017. Nästan 6 000 personer rapporteras befinna sig i en situation där de är hänvisade till akutboende, härbärge, jourboende eller liknande. Till denna grupp räknas också alla som i stället väljer att sova i offentliga lokaler och miljöer, i trappuppgångar, tvättstugor, eller till och med utomhus.

Tyvärr väljer vissa att sova utomhus fastän det finns rum på kommunernas härbärgen. Några av skälen är att många, särskilt kvinnor, inte känner sig trygga, samt att nattsömnen ständigt störs av andra boende. Kvaliteten på härbärgeslösningarna spretar och verksamheten riskerar att bli fragmentiserad, till följd av att många härbärgen drivs av exempelvis frivilligorganisationer och köps upp av kommunerna, som professor Hans Swärd påpekar i sin del av översynen av socialtjänstlagen som presenterades våren 2018 (SOU 2018:32).

I samma text kritiserar Swärd den förvandling som den svenska bostadspolitiken genomgått sedan 1980- och 90-talen. En avreglering och marknadsanpassning har fått konsekvenser som minskat bostadsbyggande och stor brist på hyresrätter runtom i landet. Det bidrar till att allt fler har tvingats ut i strukturell hemlöshet: Det finns antingen inte bostäder att tillgå, eller så har de inte råd med de bostäder som finns.

Det är tydligt att de första som drabbas av en strukturell bostadsbrist är de som redan befinner sig i en särskilt utsatt position, exempelvis på grund av psykisk ohälsa, diskriminering, drogmissbruk, ekonomiskt obestånd eller våld inom familjen. Det är inte självklart att människor med så olika bakgrunder kan förväntas dela tak, och därför framstår det som halvhjärtat med enbart en tak-över-huvudet-garanti utan hänsyn till individuella behov.

Det stora flertalet av dem som behöver boende på härbärge är bara akut hemlösa i en period kortare än ett år. Samtidigt varnar Swärd för så kallade härbärgeseffekter: Härbärgessystemet åsamkar de hemlösa skador som gör det än svårare att ta sig upp ur hemlösheten. Bland annat är våld, ofredande och stölder vanliga inslag som gör vistelsen osäker och gör det svårare att få ork att kämpa för en bättre tillvaro.

Gruppen som befinner sig i akut hemlöshet är sammantaget väldigt liten, men också väldigt utsatt. Så länge det tak över huvudet som kommunerna erbjuder inte är tillgängligt, tryggt och någorlunda trevligt så kan man inte i praktiken säga att kommunerna tar sitt ansvar för att garantera alla invånare ett boende. Det behövs en ambitionshöjning.

Härbärgena måste åläggas att förbättra miljön för sina boende. Inte minst måste härbärgena verka för en ljudmiljö som främjar möjligheten till nattvila, upprätta fredade sovutrymmen för alla som känner sig otrygga samt bli bättre på att beivra våld och stölder. Detta kan kräva utbildning inom kommunerna, där beslut om uppföljning och upphandling fattas, men också inom de delar av civilsamhället som driver härbärgen, samt berörda myndigheter.

Välfärdsstatens grundtanke är att helheten blir rikare om vi lyfter golvet för alla än om vi höjer taket för några få. När färre lever i utsatthet så skapar vi ett tryggare, värdigare och lyckligare gemensamt hem för alla. En liknande grundtanke återkommer i en av bibelns mest citerade passager, ur Matteusevangeliet: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

Leif Mettävainio, förbundsstyrelseledamot Socialdemokrater för tro och solidaritet