”Gör arbetslinjen magnetisk igen”

Solna tog arbetslinjen till Kommunsverige. Med krav på motprestation, hembesök och näringslivsfokus – Solnamodellen – etablerades ett nytt fält i kommunpolitiken och en ny debatt i socialpolitiken. Vi är flera som följt efter och byggt vidare. Arbetsmarknadspolitiken har idag en självklar roll i kommunernas verksamhet. Nu behöver den få en lika självklar roll som valvinnare i 290 kommuner.

Växjölöftet är idag Sveriges mest uppmärksammade lokala arbetslinje. Reformdoktrinen bygger på arbetets värde och insikten om att den som ställer krav också bryr sig. När vi skärpt kraven steg för steg skrev lokaltidningen om ”det kritiserade Tough love-dokumentet” och den socialdemokratiska oppositionsledaren sa att han ”behövde andas två gånger för att lugna ner mig”. Idag är samma politik närmast okontroversiell.

När Magdalena Andersson valdes till Socialdemokraternas partiordförande höll hon sitt installationstal om kommunernas jobbpolitik. Åtgärder som varit självklara i moderatstyrda kommuner i flera år beskrevs som nyheter. Många S-ombud vred sig. För några veckor sedan kallade de sina lokala moderater för onda, kalla och hjärtlösa när de sa samma sak som partiledaren nu skanderade från talarstolen.

Från Solnamodellen till S-kongressen har ett skyttegravskrig utkämpats mellan moderatledda kommuners krav och kontroll, och socialdemokratiska kommuners subventionerade anställningar. Samtidens omläggning grundar sig i att fler och fler socialdemokratiska kommunalråd numera också ställer krav och stoppar bidragsbrott. Skiftet syns också i svensk socialtjänst. Chefer skriver debattartiklar om ökad kontroll och talar om att ha en rimlig andel avslag på biståndsansökningar.

Alliansregeringens arbetslinje handlade om jobbskatteavdrag och reformerade nationella transfereringssystem. Det var effektivt mot ett utbrett utanförskap av förtidspensionärer och andra som stod utanför arbetskraften. Idag är problemet ett helt annat: personer med kort tid i Sverige och kort utbildning som lever på socialbidrag, eftersom de inte kvalificerat sig till de relativt nyreformerade nationella bidragssystemen. 675 000 invandrare, ungefär hälften, försörjer inte sig själva och långtidsarbetslösheten är rekordhög.

Grundpelaren i kommunpolitikernas arbetslinje är heltidsaktivering som krav på motprestation för bidrag. Svensk och internationell forskning ger robust stöd för att det sänker arbetslösheten genom flera olika mekanismer. Bidragstagare vill inte delta i aktiveringen och söker därför jobb mer intensivt, heltidsaktiviteter gör att den arbetslösa inte har mer fritid – som givetvis har ett värde för individen – än den som arbetar, och aktiviteternas innehåll kan öka kompetensen och därmed sannolikheten att få ett sökt jobb. Det är dessutom moraliskt rimligt att den som ska leva på andra människors ansträngning gör en motprestation.

Gräsrotsallianser mellan kommunalråd, länsförbund och sidoorganisationer har på flera partistämmor rustat Moderaterna med rätt reformer. Moderaterna behöver göra arbetslinjen magnetisk igen och se till att diffusa begrepp som heltidsaktivering och aktivitetskrav känns i magen och vinner hjärtan. Lovar vi väljarna att införa en ansträngningsplikt för alla bidragstagare kan vi lösa allvarliga samhällsproblem och stresstesta socialdemokraters yrvakna högtidstal om kommunal arbetslinje.

Oliver Rosengren

LÄS ÄVEN: ”I Växjö frågar vi varje dag efter alla som är arbetslösa”