Frakturkedjor i samtliga regioner skulle spara liv

Benskörhet, eller osteoporos som sjukdomen egentligen heter, gör att benstommen blir mindre tät, försvagas och blir lättare att bryta. Sjukdomen förekommer i stigande grad från 50 års ålder, och förväntas bli allt vanligare i takt med att befolkningen åldras. I dagsläget beräknas en halv miljon svenskar, 100 000 män och 400 000 kvinnor, leva med osteoporos.

Konsekvenserna av denna utbredda sjukdom är omfattande. I Sverige inträffar mer än 70 000 benskörhetsfrakturer årligen. Dessa frakturer leder till långvarig eller permanent funktionsnedsättning, ökad sjuklighet och i en del fall död. Varje år inträffar mellan 14 000 och 16 000 höftfrakturer i Sverige. Av de som drabbas förlorar många förmågan att självständigt röra sig utanför hemmet, och upp till var femte avlider inom ett år.

Enligt rapporten ”Brutna ben, trasiga liv: En åtgärdsplan för att lösa krisen med benskörhetsfrakturer i Sverige” från International Osteoporosis Foundation, IOF, uppgick den svenska vårdens frakturrelaterade kostnader till ungefär 20 miljarder kronor 2017. Fram till 2030 förväntas de frakturrelaterade kostnaderna öka med nästan 30 procent. Benskörhetsfrakturer är starkt kostnadsdrivande i sammanhanget. De fordrar i dagsläget sammanlagt 450 000 vårddygn per år, vilket gör osteoporos till Sveriges näst mest vårddygnsintensiva sjukdom – efter stroke. Behandling mot osteoporos minskar risken för frakturer med 40 procent, och kostar som mest några tusenlappar per patient och år. Trots det når inte en enda region i dagsläget upp till Socialstyrelsens delmålsättning om en behandlingsgrad på 30 procent, och snittet i riket uppskattas till 17,2 procent.

För att råda bot på underbehandlingen förespråkar såväl svenska som internationella riktlinjer frakturkedjor. Grundbulten i en frakturkedja är en koordinerande specialistsjuksköterska, en ”frakturkoordinator”, som går igenom journaler och identifierar frakturpatienter som bör genomgå en bentäthetsmätning. Om det sedan visar sig att osteoporos föreligger ser frakturkoordinatorn även till att patienten får rätt behandling (osteoporosläkemedel och fallprevention), genom remittering och uppföljning.

I dagsläget är det endast nio regioner som har implementerat frakturkedjor på bred front. Stockholm, Västernorrland, Norrbotten och Dalarna utmärker sig negativt i sammanhanget. I dessa län är behandlingsgraden under 10 procent.

Osteoporos är en dödlig folksjukdom som förbisetts allt för länge. På nationell nivå har man insett allvaret och påbörjat arbetet med att utforma ett standardiserat vårdförlopp för sjukdomen. Nu måste också regionerna gör sitt och sätta av pengar för att etablera frakturkedjor så att hela landet omfattas.

Alexandra Charles von Hofsten, ordförande i 1,6 & 2,6 miljonerklubben

Mattias Lorentzon, professor och universitetssjukhusöverläkare, Sahlgrenska universitetssjukhuset