Forskare: Regeringens digitaliseringsskryt saknar grund

I årets budgetproposition kan vi lära oss att det på det stora hela ser mycket bra ut för Sverige och att det inte behövs några större ytterligare satsningar på digitalisering. Vi kan läsa att de indikatorer som används för att avgöra om det går bra eller inte för offentlig sektors digitalisering utgörs av en EU:s jämförelse av hur stor andel av befolkningen som använt e-tjänster, samt av SCB:s mätning av hur stor andel av befolkningen som hämtat information samt laddat ner och skickat in blanketter elektroniskt till myndigheter. 

Dessa resultat står i bjärt kontrast till andra aktuella mätningar, exempelvis från OECD (Sverige är sämst) och World Economic Forum (Sverige uppvisar en kraftig försämring i digital konkurrenskraft). Kontrasterna mellan de olika internationella jämförelserna står att finna i vad man väljer att mäta. Då ”The Digital Economy and Society Index” och SCB mäter datorisering, mäter OECD och World Economic Forum digitalisering. Slutsatsen vi drar ur detta är att Sverige står sig väl i termer av datorisering, men brister fundamentalt när det gäller digitalisering.

LÄS OCKSÅ: Professorn: ”It-avdelningen ska ner i källaren” 

Problemet med att göra prioriteringar på basis av missvisande indikatorer är uppenbara. Resurser som skulle behöva allokeras för att stärka nationens digitaliseringsförmåga uteblir, varvid vi fortsätter att tappa i internationellt perspektiv. Under antagandet att digitalisering är av betydelse för vår konkurrenskraft som nation likväl som för offentlig sektors relevans gentemot invånare är utvecklingen ytterst oroväckande.   

I budgetpropositionen ser vi regeringen recensera sitt eget arbete med att det mesta är väl godkänt. Vi har, enligt regeringen stärkt vår position kring att vara ”bäst i världen på att nyttja digitaliseringens möjligheter”.  Men frågan vi ställer oss från forskningen är hur detta kan gå så diametralt emot våra egna (och andra forskares) bedömningar av Sveriges utveckling kring digitalisering? 

Det vi forskare ser är ett land där offentlig sektor kämpar med undermåliga resurser och fundamentalt bristfällig styrning för att skapa just förutsättningar för att nyttja digitaliseringens möjligheter. Hur politiker slår sig för bröstet för att de fått invånare att ”ladda ner en elektronisk blankett” och konstruerat ytterligare en feldimensionerad elektronisk motorväg (läs bredband). Hur andra länder som valt att se digitaliseringens disruptiva karaktär gör helt andra vägval och prioriteringar. 

LÄS OCKSÅ: ”Inget digitalt kliv under pandemin”  

Sverige utmärks inte av ”rätt förutsättningar” utan av en brist på självinsikt. Denna brist på självinsikt förstärks av valet av felaktiga indikatorer och en underliggande självgodhet bottnad i en historik av framgångsrik datorisering. Men tyvärr är tidigare framgångar kring datorisering inte indikativa för framgång inom digitalisering. Tidigare framgångar här skapar snarare inlåsningseffekter och spårberoende. 

Vi forskare ser vi ett påtagligt behöv av kompetensstärkning och verklighetsförankring för regeringen och föreslår därmed följande tre åtgärder: 

￭ Utbilda politiker och ansvariga tjänstepersoner i skillnaden mellan digitalisering och datorisering samt mellan e-förvaltning och digital förvaltning. 

￭ Välj indikatorer med omsorg, så att dessa kan ge korrekta ingångsvärden kring effekterna av satsningar och nuläge för digitalisering, inte datorisering. 

￭ Lyft alternativkostnaden av undermåliga satsningar på digitalisering på nationell nivå. 

Nationella satsningar på digitalisering behöver underbyggas av rätt antaganden och den senaste kunskapen. Endast då kommer vi som nation att klara av att bli bäst i världen på att utnyttja möjligheterna med digitalisering. Digital förvaltning handlar inte om elektroniska blanketter. 

Johan Magnusson
Professor i informatik, forskningsledare, Forskningskonsortiet Digital Förvaltning, Göteborgs universitet och SCDI