Forskare: Omfamna den tillitsbaserade styrningen med försiktighet!

Ett av de senaste modena för styrning av offentlig sektor är utan tvivel tillitsbaserad styrning. Få problematiserar fenomenet annat än att det möjligen är för vagt. Att det är något bra förefaller vara den gängse uppfattningen. Vi skriver under på iakttagelsen att det är ett vagt begrepp, men inte på att det alltid är något bra.

Begreppet tillitsbaserad styrning har växt fram som en stark motkraft mot New Public Management (NPM) som enligt kritikernas beskrivningar inte bara handlar om stark styrning, utan också om onödig styrning grundad i misstroende. Tillit ska i kontrast till NPM förstås som att det går att lita på aktörerna verksamma i sektorn. Styrning är därför ofta onödig eller skadlig. Men det gäller inte all styrning. Det senare ledet i begreppet, styrning, förklaras i texter framtagna bland annat av den statligt tillsatta Tillitsdelegationen genom exempel som lean management, helhetsstyrning, medledarskap, kulturstyrning, påverkbara regelverk (sic), nödvändig ekonomisk styrning och målstyrning.

LÄS OCKSÅ: Forskaren om att styra med tillit: ”Ett jätteskifte av maktstrukturer” 

Vi menar att argumentationen för tillitsbaserad styrning i stor utsträckning vilar på bristande empirisk underbyggnad och missförstånd vad gäller grundläggande begrepp. Vår kritik mot tillitsbaserad styrning kan sammanfattas i fem punkter: 

￭ Styrs det för mycket i dag? Det är onekligen svårt att tycka att så är fallet generellt sett. Tvärtom finns det mycket som talar för att det styrs mindre än tidigare och kanske än viktigare att det inte sällan styrs för lite. Många av välfärdens yrkesutövare har inte bara ett stort friutrymme i sin vardag utan också ett större sådant än tidigare. 

￭ Idén om NPM när styrmodellen lanserades grundade sig i en kritik, inte av för slapp och lös styrning inom offentlig verksamhet, vilket debatten ger sken av, utan i en kritik av för detaljerad och skarp styrning. NPM handlade om målstyrning, avreglering, fokus på resultat och klientnytta. Allt detta beskrivs nu som centrala komponenter i tillitsdiskursen! 

￭ Till detta kommer att tillitsbaserad styrning dels är ett extremt brett fenomen, dels verkar innefatta all form av styrning som är positivt värdeladdad. Vidare bortses från vissa aspekter såsom att professioner ofta bygger på en stark informell auktoritär styrning och att insyn i verksamheten saknas. Tillitsstyrning är en massa bra saker som alla kan tycka om och om det inte är bra, då är det inte tillitsstyrning. 

￭ Tillitsstyrning bygger på grundantagandet att alla individer, enheter och professioner kommer att agera på det bästa av sätt ur ett verksamhets- och ekonomiskt perspektiv bara de inte störs av styrning uppifrån. För att acceptera detta grundantagande måste man bortse från den omfattande forskning som visar på motsatsen nämligen förekomsten av egenintressen, suboptimering, målkonflikter och kompetensbrister. Alla välbelagda fenomen!

￭ I diskursen kring tillit förefaller det finnas en stark tro på att den kan organiseras och styras fram. Här är forskningen långt ifrån entydig. Tvärtom förefaller det finnas mycket som pekar på att det absolut inte är så enkelt. Ett viktigt påpekande är också att i offentlig verksamhet kan inte tjänstemän agera och ta risker efter eget godtycke. Har en enhetschef rätt att hoppas att personalen följer instruktioner om hygien och skydd vid omfattande smittspridning? Notera att det inte är chefen som omfattas av tillitsidealet, som tar den största risken och bär den största kostnaden vid misslyckanden. 

LÄS OCKSÅ: ”Tillitsbaserad styrning är ingen raketforskning”

Vi menar att omfamnandet av tillitsbaserad styrning, bland politiker, tjänstemän, konsulter och en och annan mindre kritisk forskare mycket väl kan leda till kvalitetsbrister, försämrad styrning, större risktagande och sämre förmåga och kapacitet att möta utmaningar. Att okritiskt hålla fast vid lösa positivt värdeladdade ideal som i praktiken förefaller kunna vara allt och inget bör inte vara en fortsatt ledstjärna för styrning och ledning av offentlig verksamhet. 

Björn Brorström, Professor emeritus, Kommunforskning i Västsverige

Gustaf Kastberg Weichselberger, Professor, Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet och Kommunforskning i Västsverige