Forskare: Nedmonteringen av fritidshem måste få ett slut

För drygt 20 år sedan presenterade Skolverket en rapport med den något provocerande titeln ”Finns fritids?”. Rapportens syfte var att belysa fritidshemmens kvalitet. I rapporten sammanfattades fritidshemmets verksamhet med att det egentligen inte fanns någon anledning att vara nöjd då många fritidshem enbart erbjöd elementär omsorg.

Våren 2020 presenterades återigen en utredning om fritidshemmet– den första statliga på 30 år. Kritiken om bristande kvalitet och likvärdighet kvarstod och hade dessutom förstärkts. Med andra ord kan situationen beskrivas som fritidshemmets nedmontering. 

Flera förbättringsområden lyftes fram i utredningen, om fritidshemmens villkor och förutsättningar och dess roll i ett alltmer segregerat samhälle. Fritidshemmet ska kompensera för barns olika sociala bakgrunder och uppväxtvillkor – samtidigt vet vi att många barn till långtidsarbetslösa och barn i segregerade miljöer ofta hamnar utanför fritidshemmet. Det innebär att de barn som allra bäst skulle behöva fritidshemmets undervisning inte får del av den. 

Nu hjälper det inte att enbart erbjuda alla barn en plats på fritidshemmet. Förutsättningarna för att genomföra en pedagogisk verksamhet finns inte där. Skolinspektionen, Skolverket, statliga utredningar och forskare påtalar unisont att fritidshemmets villkor kraftigt försämrats både beträffande tillgången till ändamålsenliga lokaler och bristen på utbildade lärare.

Dagens politiska diskussion om fritidshemmet saknar visioner om vad det syftar till eller skulle kunna vara i ett samhälle som blir alltmer segregerat och ekonomiskt ojämlikt. För att utveckla fritidshemmets fulla potential krävs en kvalitetssatsning från både skolhuvudmän och statliga myndigheter:

￭ Säkerställ ändamålsenliga lokaler och tillgång till pedagogiskt material.

￭ Anpassa antalet barn per lärare i fritidshem utifrån behoven och lokalernas utseende.

￭ Initiera utbildningssatsningar för att säkerställa att all personal i fritidshem har utbildning för sitt pedagogiska uppdrag.

Om så sker kan fritidshemmet erbjuda en likvärdig undervisning som ger utrymme för alla barns behov och möjligheter till att växa och utvecklas. Att ge barnen en god och stark grund kan också motverka framtida gängkriminalitet. 

Det är nu hög tid att både skolhuvudmän och statliga myndigheter tar sitt ansvar för barnen på fritidshemmen. Eller räcker det med att tillhandahålla barnförvaring?

Jan Gustafsson Nyckel
Professor, Högskolan Väst

Helene Elvstrand
Docent, Linköpings Universitet

Björn Haglund
Docent, Högskolan Gävle