Forskare: Ge kommuner mer inflytande över flyktingmottagandet

Vi har just avslutat ett forskningsprojekt där vi har studerat den lokala nivåns betydelse gällande mottagande och integration av nyanlända flyktingar i Sverige. Undersökningen har tagit avstamp i den så kallade flyktingkrisen och vilar på statistik för hela kommunsektorn och djupstudier i tre särskilt utvalda kommuner (Avesta, Vallentuna och Östersund).

Vårt huvudargument är att det i frågan om mottagande och integration existerar stora skillnader kommunerna emellan. Skillnaderna rör sig utefter två relaterade dimensioner. Den första speglar kommunernas öppenhet för mottagande av nyanlända flyktingar. Skillnader i denna ståndpunkt kan delvis förklaras med varierande demografiska och ekonomiska förutsättningar samt skilda ideologiska uppfattningar. 

Den andra dimensionen avser i vilken utsträckning kommunerna bedriver en aktiv politik för att underlätta den sociala integrationen av nyanlända flyktingar. Vi kan notera att kommunerna anstränger sig olika mycket i den frågan. 

I vår studie ”Local Migration Policy - Governance Structures and Policy Output in Swedish Municipalities” har vi funnit flera exempel på hur stat och kommun inte lyckas samordna sina insatser vad gäller flyktingmottagandet: 

￭ Från kommunernas perspektiv harmonierar inte mottagningspolitiken med integrationspolitiken. Medan vi ser att kommunerna blivit mer aktiva i utformandet av en lokal integrationspolitik under vår studerade period har införandet av bosättningslagen 2016 i stället kringskurit deras inflytande över mottagningspolitiken. Det ger att styrningen av dessa mycket näraliggande politikområden frikopplas från varandra. En utökad kommunal autonomi och flexibilitet när det kommer till frågan om mottagande skulle ge kommunerna bättre förutsättningar att matcha detta med integrationsinsatser. 

￭ Styrningen av politiken avseende mottagande och integration av nyanlända flyktingar är fragmenterad på nationell nivå men starkare sammanhållen på lokal nivå. I samtliga tre studerade kommunerna har uppdrag inrättats på central nivå i organisationerna för att underlätta koordinering. På nationell nivå har dessa områden varit alltför organisatoriskt åtskilda vilket skapar styrningsproblem. Politikområdet skulle tjäna på en mer integrerad organisering vilket skulle underlätta den politiska styrningen och i förlängningen leda till mer önskvärda utfall. 

￭ Politikområdets inneboende komplexitet kräver lyckosamma samverkansformer. Samverkan har satts på prov i och med att Arbetsförmedlingen och Migrationsverket har minskat sin närvaro ute i landet. De framgångsrika modeller vi har noterat bygger på skapandet av politiskt prioriterade nätverk mellan de ingående aktörerna. Dessa hålls livskraftiga om de är organiskt drivna underifrån och innefattar resurser som skjuts in från respektive deltagande organisation. 

Sammanfattningsvis vill vi slå ett slag för en starkare lokal förankring av mottagnings- och integrationspolitiken. Vi instämmer i påpekanden om att mycket händer på den kommunala nivån. Detta sker emellertid trots försämrade förutsättningar. Även om den kommunala autonomin alltjämt är stark i Sverige finns många farhågor förknippade med mer av statlig styrning. I vår undersökning har vi funnit exempel på när kommuner tar initiativ till att driva vad de uppfattar vara bäst för den egna kommunen, något som bör möjliggöras i högre utsträckning. 

Gustav Lidén
Statsvetare vid Mittuniversitetet

Jon Nyhlén
Statsvetare vid Stockholms universitet