Forskare: Är äldreomsorgslyftet bara ett spel för galleriet?

I pandemins kölvatten har regeringen satsat över 3 miljarder kronor på det så kallade Äldreomsorgslyftet (2021-2022). Vi välkomnar denna satsning som ska resultera i kompetenshöjning hos anställda inom kommunalt finansierad vård och omsorg för äldre personer, inklusive utbildning för första linjens chefer. 

Det sistnämnda är av yttersta vikt eftersom det inte finns något formellt utbildningskrav för dessa chefer och en stor andel av dem saknar högskoleutbildning. Dessutom, som Socialdepartementet skriver: ”hur vården och omsorgen om äldre är organiserad har stor betydelse för kvaliteten i verksamheterna och här har första linjens chefer en nyckelroll”.

Syftet gott, allting gott eller? Nja, vi anser att det finns flera problem i det system som byggts upp och frågan är vilka kommuner som faktiskt kan kompetensstärka första linjens chefer genom Äldreomsorgslyftet. 

Inom ramen för Äldreomsorgslyftet förespråkas poänggivande högskolekurser om bland annat värdegrund, lagstiftning, ledarskap och uppföljning. 

Men om det är strikt reglerat vilken sorts utbildning första linjens chefer bör erhålla; varför har man då valt att inte inkludera lärosätena i organisationen kring Äldreomsorgslyftet? 

Pengarna som kommunerna kan ansöka om får nämligen enbart användas för att finansiera personalkostnader och inte själva utbildningen. Kommuner, som vill beställa specifik utbildning får alltså inte använda Äldreomsorgslyftet för att betala sådana kostnader.

I realiteten betyder detta att första linjens chefer därmed, i konkurrens med andra, ska söka de kurser som redan finns på högskolorna/universiteten inom de förutbestämda områdena. Resultatet vid en snabb sökning på antagning.se identifierar enbart en längre kurs vilken verkligen är anpassad utifrån önskat innehåll. Därför måste vi fråga oss, hur många chefer det är som kommer att ges möjligheten att höja sin kompetens genom denna satsning? 

Ett annat stort problem är den kortsiktiga tidsplanen. Under 2021 har pengar kunnat sökas sedan början av året, de ska vara använda innan sista december och redovisade senast mars 2022. En sådan tidsplan motarbetar uppdragsutbildning från högskolor/universitet. För även om uppdragsutbildningar vanligtvis går fortare att starta, krävs ändå tid och planering för att skapa kursplaner, anta studenter och ta fram material. 

Slutligen ställer vi oss frågande till att någon kommer ersätta chefen när denne studerar. Om man som chef läser en kurs i kvartsfart (25 procent), är det då sannolikt att man tar in en timanställd eller vikarie för de 10 timmarna i veckan som det motsvarar? Tyvärr är det en överhängande risk att personen som studerar får göra samma arbete som tidigare utöver sina studier. Detta var ju inte alls vad som avsågs. 

Intentionen med Äldreomsorgslyftet och utvidgningen till att även omfatta första linjens chefer är god men förhastad. För att på ett hållbart sätt skapa god kvalitet inom svensk äldreomsorg behövs långsiktighet. Pengar med kort förbrukningsdatum kan inte kastas ut. 

Vid återrapporteringen ska det bli spännande att se i vilken grad kommunerna lyckats använda pengarna. Vi hoppas att vi har fel när vi säger att det tyvärr ser ut som att miljardsatsningen på Äldreomsorgslyftet är bättre på papper än i verkligheten. 

Linda Johansson, docent

Therese Bielsten, lektor

Lena Östlund, adjunkt

samtliga vid Institutet för gerontologi, Jönköping University