Fattig och rik ska ha samma chans att överleva corona

En pandemi slår hårdast mot de svagaste. Folkhälsomyndighetens uppdrag är ”… att utveckla och stödja samhällets arbete med att främja hälsa, förebygga ohälsa och skydda mot olika former av hälsohot”. Av naturliga skäl kraftsamlar man nu för den sistnämnda uppgiften, men målsättningen om en god och jämlik folkhälsa måste bibehållas.

Än har inga studier över vilka samhällsklasser som drabbas oftast eller hårdast av covid-19 publicerats. Befintlig forskning ger underlag för indirekta slutsatser. Personer med högt blodtryck, diabetes och lungsjukdomar tycks extra utsatta för allvarliga komplikationer. Det innebär att covid-19 kommer att slå hårdast mot arbetarklassen, eftersom alla dessa tillstånd är vanligare där. Klassamhället sätter sina spår i våra kroppar över en livstid och i många fall är de socioekonomiska skillnaderna störst bland de äldre. Det är otillräckligt att bara titta på klass då födelseland och kön också påverkar sjukdomsförlopp.

Allra hårdast slår pandemin mot migranter som fastnar i flyktingläger. Nyheten om att en stor andel av de avlidna i Sverige är svensksomalier är alarmerande. Denna ojämlikhet får inte bortförklaras med kulturella och språkliga barriärer, myndigheter har ett ansvar att anpassa utformning av vård och kommunikation så att det når hela befolkningen. Det är sedan tidigare känt att utrikesfödda har högre trösklar för att söka vård, dessa trösklar måste rivas.

Enligt Socialstyrelsen ska prioritering för till exempel respiratorvård utgå från biologisk och inte kronologisk ålder. Det innebär att äldre personer från högre samhällsklasser har större chans till respiratorvård än fattigare från samma årgångar, eftersom de senare har biologiskt äldre kroppar. Med detta sagt har bekämpandet eller bromsandet av pandemin högsta prioritet ur ett jämlikhetsperspektiv: vi vill inte hamna i en situation där klass ska avgöra vems liv som är mest värt att rädda.

Drastiska åtgärder mot pandemin gör klassaspekten än tydligare och kommer att öka ojämlikheten. Karantän kan innebära vistelse i en naturskönt belägen villa med tillgång till avskilda platser, god mat och utan oro för ekonomin för den som är rik. Karantän kan också innebära trångboddhet i lägenheter med dålig inomhusmiljö, destruktiva familjerelationer, avsaknad av den lagade måltid som skolan erbjuder, vilket är mer sannolikt för personer med låg inkomst. Vi går nu in i en ekonomisk kris som redan anses allvarligare än 2008. När tiotusentals varslas drabbas löntagare och de med osäkra anställningar värst.

Insatser för att stoppa pandemin ska förstås prioriteras. Men statens stödpaket måste i första hand värna samhällets svagaste grupper.

När samhället ställer om för att möta pandemin kommer folkhälsan påverkas under många år efter att pandemin är besegrad. Följande punkter är särskilt viktiga att beakta:

￭ Alla människor måste garanteras en försörjning under en eventuell karantän. Detta är ett bra tillfälle att införa en basinkomst.
￭ Kostnaden för de statliga investeringar som är nödvändiga för att möta den ekonomiska krisen ska inte vältras över på löntagare och personer med osäkra anställningar. Punktbeskattning av de rikaste bör genomföras, på så sätt kan pandemin leda till minskade ekonomiska klyftor.
￭ Vi behöver en stark offentlig sektor som garanterar behovsstyrd vård. Spaniens förstatligande av privat sjukvård samt bilfabriker i Storbritannien som ställer om till produktion av respiratorer, visar att drastiska åtgärder kan genomföras i en svår situation.
￭ Apotek, samt produktion av läkemedel och sjukvårdsmateriel, bör övergå i statlig regi för att så långt möjligt säkra tillgång till viktiga läkemedel och medicinsk utrustning.
￭ En allmän flyktingamnesti är nödvändigt av både humanitära skäl och för att stoppa pandemin och hindra en hälsokatastrof bland migranter.

Kostnaden i lidande, människoliv och pengar för pandemin kommer att bli ofattbart högt. Vi har inte råd att dessutom missa chansen till en omställning av samhället i en solidarisk och klimatvänlig riktning. Detta ansvar kan vi inte överlåta åt myndigheterna, för detta krävs en bred folklig mobilisering kring ovanstående politiska krav.

Sten Axelsson Fisk, ST-läkare gynekologi och obstetrik och doktorand enheten för Socialepidemiologi, Lunds universitet

Simon Larsson, läkare och forskare inom psykiatri och beroendevård, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg

Roya Hakimnia, ST-läkare allmänmedicin, Rinkeby Vårdcentral