Får kommuner ha visioner?

Häromveckan läste jag Andreas Berghs och Gissur Ó Erlingssons debattartikel om platsmarknadsföring under vinjetten Perspektiv. Efter att ha ägnat mig åt strategisk platsutveckling sedan 2006 kan jag konstatera att forskarnas verklighetsuppfattning rimmar illa med vad som faktiskt sker ute på fältet. Däremot fungerar deras artikel som en bra illustration till två av platsforskningens grundproblem.

Det första är begreppsförvirringen på området. När man som här, medvetet eller ej, blandar ihop ett resonemang kring strategisk tillväxtpolitik med operativ platsmarknadsföring, blir allt visionsarbete som kommuner företar sig utanför kärnuppdraget – att leverera välfärd med god kvalitet – plötsligt något dubiöst. Visst finns det många exempel på att marknadsföring inte är särskilt utvecklande för ett platsvarumärke, men det finns också kommuner som skapar tillväxt genom att arbeta mer strategiskt relevant.

Artikelns andra problem är att den betraktar konkurrens mellan kommuner som ett nollsummespel. I en marknadsekonomi är det knappast den enskilda kommunens uppgift att skapa samhällsekonomiska vinster för Sverige som helhet, och dessutom är det fel att framställa kommunala ambitioner som konkurrens om en ändlig resurs. Kanske beror det på att artikelförfattarna bara räknar befolkningens huvuden och inte ser till deras hjärtan. Engagemanget och känslan av nöjdhet bland medborgare kan potentiellt öka hur mycket som helst och de flesta av Sveriges kommuner har lång väg att gå innan invånarna känner någon mättnad på den punkten. Smarta kommuner inser att tillväxt inte bara handlar om att inspirera till inflyttning utan att också stävja utflyttning.

Kommunernas begränsade resurser ställer krav på både nytänkande och hållbarhetsarbete, i såväl ekonomiskt som socialt avseende. För att bli riktigt framgångsrik måste platsutveckling uppfylla flera krav:

￭ Processen måste utgå från de mål som finns och anknyta till befintliga strategier.       
￭ Strategiutvecklingen måste bottna i en analys av platsens egna förutsättningar.
￭ Platsstrategin ska bidra till att skapa värdefulla konkurrensfördelar.
￭ Den strategiska visionen behöver förankras politiskt, ju bredare acceptans, desto bättre.
￭ Sist och först och främst, måste platsens utveckling vinna gehör bland befolkningen.

Med forskarögon kan processen te sig enkel men i praktiken är det, som alltid, hårt arbete på många händer som måste till för att lyckas. Som platsstrateg har jag bidragit till att skapa goda strategiska förutsättningar för kommunal tillväxt från Hudiksvall i norr till Malmö i söder. I Söderhamn vände vi en negativ befolkningstrend som pågått i 21 år. I Danmark fick jag en inbjudan att som ensam svensk delta i den nationella varumärkesprocessen, Branding Danmark (danskarna gillar konsulter som kan visa resultat).

Mot den bakgrunden känns det märkligt att mitt arbetsfält sällan eller aldrig får en rättvis belysning av forskare. Jag förstår att det kan vara svårt att göra sig en tydlig bild av komplexa processer, men om forskningen inte förmår bringa klarhet utan snarare riskerar att förmörka fältet vad ska den då tjäna till?

Michael Nilsson, platsstrateg (Heart Director) på Manifesto, konsulter inom platsutveckling