Facken hycklar när de låter medlemmar gå före i vårdkön

När Demokraterna ska välja presidentkandidat kretsar det mesta kring sjukvården. Men hur kan deras kandidater vara så oeniga i den fråga som är allra viktigast för väljarna? Och varför ställer inte alla upp på Bernie Sanders idé om ett Medicare for all, ett nationellt system där vård är en mänsklig rättighet för alla medborgare?

Ett av svaren är alliansen mellan fackföreningar, arbetsgivare och försäkringsbolag. Facken har förhandlat fram bra villkor för privata försäkringar och nu säger Joe Biden att detta går förlorat om Sanders får sin vilja igenom. Ni har brutit era nackar för privata sjukvårdsplaner, säger Biden till facken, och ni har avstått löneökningar också.

Joe Biden är motståndare till Medicare for all och facken lyssnar på honom. Sanders försöker förklara att om sjukvård blir en medborgerlig rättighet så kan fackföreningarna lägga mer energi på annat, såsom högre löner och bättre arbetsmiljö. Sanders exemplifierar med den landsomfattande bilarbetarstrejken: om sjukvård hade varit en rättighet skulle inte General Motors kunna ta bilarbetarnas vård ifrån dem när de strejkar.

Joe Biden och Bernie Sanders är varandras motpoler. Mitt emellan finns alla andra kandidater, till exempel Elizabeth Warren som inte vet på vilket ben hon ska stå på. Hon vill knipa röster av Sanders och Biden så hon säger sig vara för Medicare for all när det passar henne. Vilket är allt mer sällan. Ty även Warren får vissa fack – även arbetarfack – emot sig om hon föreslår att vård ska ges efter behov och på lika villkor.

Vad har detta med Sverige att göra? Jo, även här ser vi liknande allianser byggas upp mellan försäkringsbolag, fack och arbetsgivare på sjukvårdens område. LO står än så länge emot utvecklingen. Men Saco och TCO har en rad förbund som förhandlar förtur och andra sjukvårdsprivilegier för sina medlemmar.

TCO och Saco agerar tvärtemot de principer och den svenska välfärdsmodell som dessa förbund säger sig värna. När jag samtalade med Unionens förhandlingschef Martin Wästfelt hade han följaktligen svårt att svara på varför ett TCO-förbund gör på det här viset. På central TCO-nivå vill man inte ta med tång i frågan. Men att inte uttala sig, samtidigt som fler och fler av de egna förbunden erbjuder halvprivata välfärdslösningar, är att godkänna utvecklingen och bejaka en annan välfärdsmodell på sjukvårdens område.

En annan fråga är var Socialdemokraterna håller hus. På kongresserna fattas beslut om att motverka framväxten av ett parallellt sjukvårdssystem men däremellan är det väldigt tyst. Nyligen berättade jag om hur ett av Sveriges största kraftbolag, med en socialdemokratisk ordförande, i en socialdemokratisk kommun, har ordnat förtur åt sina friskaste medarbetare. Jag frågade om ansvarig minister, socialminister Lena Hallengren (S), hade något att säga om saken men inte ett ord har hörts från henne eller någon annan partiföreträdare på nationell eller lokal nivå.

Till slut kan man undra var journalisterna har tagit vägen. Det svenska sjukvårdssystemet byter skepnad men varken SVT eller SR granskar den allians mellan försäkringsbolag, fack och arbetsgivare som, i strid med hälso- och sjukvårdslagen, för oss mot en slags vård för vissa och en annan vård för andra. Har även cheferna på public service skaffat privata försäkringar?

John Lapidus, forskare ekonomisk historia Handelshögskolan vid Göteborgs universitet