Ensamkommande fastnar i välfärdens mellanrum

Kommunen har det yttersta ansvaret för att vuxna, barn och ungdomar som vistas där får det stöd och den hjälp som de behöver. I socialtjänstlagens portalparagraf fastställs vidare att kommunens socialtjänst ska främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, värna jämlikhet i levnadsvillkor samt främja aktivt deltagande i samhällslivet.

Kommunerna har höga ambitioner och krav på sig om att upprätthålla lagstiftarnas andemening, men då måste också förutsättningarna vara rimliga.

Föreningen Sveriges Socialchefer (FSS), som representerar Sveriges socialtjänst, ser just nu att något som kan liknas vid en humanitär katastrof är på väg att inträffa. Orsaken till detta är en lagförändring som trädde i kraft år 2017.

Tidigare ersatte staten kommunen för kostnader för ensamkommande barn upp till 21 års ålder. Men regelverket ändrades, och efter det får inte kommunerna ersättning för exempelvis missbruksvård såvida den inte påbörjats före 18-årsdagen. En vuxen asylsökande kan bara få akut sjukvård som inte kan anstå.

När staten initialt delegerade ansvaret för unga vuxna asylsökande till kommunerna, och en rimlig finansieringsprincip för uppdraget fanns, gavs också förutsättningar för ett långsiktigt bra resultat. Men när resurserna inte längre harmonierar med uppdraget blir resultatet bedrövligt, framför allt ur individens perspektiv men också ur ett socioekonomiskt dito. Kunskapen för att hantera beroendeproblematik finns i kommunerna och regionerna, men båda huvudmännen tvingas redan i dag ställa målgrupp mot målgrupp på grund av resursbrist.

Ansvaret för dessa unga vuxna asylsökande är ofullständig reglerat. En stor del av dem hamnar i välfärdens mellanrum. Där riskerar de att fastna i varaktigt drogberoende och grov kriminalitet som ett alternativ för att klara sin livssituation. Beroendeproblematiken hos dem kommer att eskalera om inte insatser möjliggörs – så länge de bara kan erbjudas akutsjukvård (eller ”vård som inte kan anstå”) kan ingen av huvudmännen finansiera till exempel missbruksvård.

Regeringens ansvar är att sörja för att konsekvenser av tidigare fattade beslut inte blir något annat än vad de avsågs att bli. En ny chans till ett bättre liv och en möjlighet att bidra till Sveriges välfärd i framtiden är vad både de unga vuxna asylsökande och vi som redan ingår i det här samhället förväntar oss.

FSS menar att regeringen nu skyndsamt behöver bereda ett förslag som innebär att landets kommuner kan få ersättning från staten för de kostnader som uppstår då kommunerna behöver vidta åtgärder för att säkerställa en skälig levnadsnivå för asylsökande ungdomar som riskerar att hamna utanför välfärden. Detta behövs för att på kort sikt undvika en humanitär katastrof på individ- och gruppnivå. Men också för att på lång sikt kunna se staten som en pålitlig partner i arbetet med att bygga framtidens välfärd.

Lars Liljedahl, ordförande Föreningen Sveriges Socialchefer / arbetsgrupperna för Integration & Stärkt stöd och skydd för barn och unga