En välfärd i kris återstår efter år av effektiviseringar

Under flera år har kommuner och regioner haft ospecificerade effektiviseringskrav i sina budgetar. Ett ospecificerat effektiviseringskrav innebär att det står i budgeten att verksamheten ska bedrivas till en lägre kostnad utan att man skriver hur det ska ske. Det ska verksamheten komma på, ofta med förevändningen att cheferna i verksamheten är de som kan verksamheten bäst.

Varken sjukvården, omsorgen eller skolan får tillräcklig uppräkning i sina budgetar för prisökning, volymökning och löneökningar. Det är skillnaden mellan hur hög uppräkningen borde vara för att kompensera för kostnadsökningar och den faktiska uppräkningen av budgetramen, som utgör effektiviseringskravet.

När verksamheten inte får kompensation för ökade kostnader så innebär det nedskärningar och det innebär att färre personer ska utföra samma arbete men med krav på samma eller helst förbättrad kvalitet. Det leder till försämrad arbetsmiljö för alla som arbetar inom vård, skola och omsorg och det leder till en sämre vård, sämre omsorg och sämre utbildning för alla som använder välfärden.

De årliga effektiviseringskraven innebär att varje år minskar resurserna med någon eller några procent. Nu har effektivseringskraven pågått under så lång tid att det inte finns något mer att skära ner på utan att riskera medarbetarnas hälsa.

Det har knappast undgått någon i Sverige vad som sker i sjukvården och hur ansträngd situationen var på landets sjukhus och vårdcentraler redan innan corona. När vi förfasas över situationen för patienterna på akuten, eller när kön till en läkartid på vårdcentralen är lång så måste vi förstå varför det är så här.

Välfärden styrs enligt principerna i New Public Management vilket innebär att man tror att det går att bedriva välfärd på samma sätt som man driver en bilfabrik. Politikerna tror att det går att bedriva verksamheten till en lägre kostnad men med bibehållet uppdrag. Nedskärningarna i välfärden är ett medvetet val från våra politiker.

Inte nog med att vi får årliga effektiviseringskrav, vi har också underskott från föregående år som vi ska betala tillbaka. Dessa underskott uppstår till följd av effektiviseringskraven, eftersom det inte går att bedriva sjukvård, omsorg och skola till en lägre kostnad. Det vet alla vi som arbetar i välfärden och det vet alla som använder välfärden. De enda som inte förstår det är våra styrande politiker.

Vi förstår att det är ett svårt uppdrag att vara politiker, men vi anser att politikerna i våra kommuner och regioner måste börja vara ärliga när de skriver sina budgetar. När skatteintäkterna minskar, fler är äldre och yngre, så behöver politikerna vara öppna med att uppdraget måste reduceras i samma takt som resurserna minskar. Det är bara så vi kan skapa balans mellan krav och resurser.

Arbetsmiljön kommer fortsätta vara dålig så länge det råder obalans mellan krav och resurser. Vi läser dagligen i tidningarna att elever inte får det särskilda stöd de har rätt till, att de som arbetar i hemtjänsten har noll minuter i sitt schema för att förflytta sig mellan brukarna och vi läser om krisen på sjukhusen där vårdplatser är stängda på grund av personalbrist.

Det finns en anledning till att det ser ut på detta sätt och den anledningen är ospecificerade effektiviseringskrav. Ingen politiker är i dagsläget beredd att göra en konsekvensanalys av vad detta egentligen innebär för välfärden och dess medarbetare.

Politiker har för vana att kalla det "förbättring", "effektivisering" eller andra vilseledande ord. Det som återstår är en välfärd i kris. De som får betala priset är alla vi som använder välfärden och vi som arbetar i välfärden betalar för effektiviseringskraven med vår hälsa.

Alexander Skytte, ordförande föreningen Välfärdsintiativet

Linnea Lindquist, vice ordförande föreningen Välfärdsinitiativet

Fredrik Lundin, ledamot styrelsen föreningen Välfärdsinitiativet

Pernilla Wallgren, ledamot styrelsen föreningen Välfärdsinitiativet

Sofia Engvall, ledamot styrelsen föreningen Välfärdsinitiativet