En checklista vore inte fel, Löfven!

En statsminister som återkommande refererar till sin naivitet och en svensk bidragsförsörjd försvarsminister i ett annat land, är två ypperliga exempel på Sveriges långtgående dumdristiga förhållningssätt.

Barn kan vara naiva men vuxna förväntas kunna tänka efter. I decennier har svensk politik präglats av det ena godhetsprojektet efter det andra som direkt gått ut på en långsiktig plantering av segregation och motsatsförhållanden till mycket av vad svensk lagstiftning säger. När någon ifrågasatt dumheterna, har brunsmetning och inhumanism inte låtit vänta på sig, med skällsord som exempelvis ”stupstocken”. Hur annars kommer man åt bidragsfusket om inte genom att begära motprestationer och tydligt följa upp den som hävdar rätt till bidrag?

Med egen invandrarbakgrund har jag kunnat följa många exempel på godhetspolitiken. Motsatsförhållandet mellan hur saker välvilligt uppfattas av politiken och hur det egentligen ligger har varit en återkommande faktor. Många med mig har förvånats av just naiviteten som gjort sig påmind i den politiska debatten — och inte sällan i den kommunala sektorn.

Jag tänker ofta på en bekant som under 90-talet jobbade som tolk och allt som oftast hamnade i heta diskussioner med dåvarande Invandrarverket i den kommun han jobbade i. Där häpnade han över den intensiva orienteringen av de nyanlända som fick lära sig allt om sina rättigheter, men knappt något om sina skyldigheter. När han föreslog att man kanske skulle introducera de nyanlända till Arbetsförmedlingen innan man gick till socialförvaltningen, blev han genast tillrättavisad med argumentet att det låg utanför hans mandat att komma med dylika förslag.

I debatten om den svenske bidragsförsörjde försvarsministern i Irak låter det som att händelsen är en engångsföreteelse, men frågan är hur många likartade fall som finns, med skillnaden att de inte råkar vara försvarsministrar någon annanstans?

Vad Sverige behöver är en intensifiering av kontroller och krav på motprestationer för bidrag. Det är grundläggande för att vi ska kunna upprätthålla vår välfärd.

Kulturprojekt och godhetsevenemang av alla slag har jag ofta tolkat som ett vackert inslag hos ett sofistikerat folk med hög tolerans, men det positiva har också baksidor, som att man gör avkall på grundläggande svenska värden, inte minst inom jämställdhetsområdet. Ett exempel som kan nämnas är att sådant som definieras som kvinnoförtryck i ett land, inte sällan kommer beskrivs som religionsfrihet när det sker inom Sveriges gränser.

Ofta tänker jag att det hade behövts en checklista för svenska politiker och tjänstemän när man sjösätter olika projekt. En checklista som säkerställer att konsekvenserna av ett förhållningssätt inte går på tvärs med något av våra viktigaste kärnvärden.

￭ Alla människors lika värde 
￭ Yttrandefriheten
￭ Jämställdheten
￭ Religionsfriheten

Dessa punkter tillsammans med vår oskrivna svenska regel om att göra rätt för sig skulle räcka långt för att säkerställa att våra värderingar inte försummas. Kultur ska inte blandas ihop med religionsfrihet. Det är viktigt att kulturer och seder från världens alla hörn inte får inskränka andras frihet i Sverige. Finns det risk att något av ovannämnda kärnvärden får stryka på foten på grund av ett förhållningssätt så är det förmodligen inte något bra förhållningssätt.

Finns det förutsättningar att kräva den enskildes aktivitet för jobb, ska så krävas. Därför ligger det i politikens och den offentliga sektorns ansvar att växa upp från naiviteten och se saker för vad de är. Riskbedöm konsekvenserna och upprätthåll svensk lagstiftning!

Deshira Flankör, kommunstyrelsens ordförande, Värmdö (M)