Mats Reimer: Elever med låg IQ skolans bortglömda problem

Tack Pia Rehn Bergander, rådgivare i specialpedagogiska frågor, och Johan Nyh, Riksförbundet för särskild begåvning, för att ni replikerat på min krönika. Jag tror inte vi har så olika syn på vilket stöd olika typer av elever bör ges. I den bästa av världar får alla barn optimal hjälp, så som stipuleras i Skollagens tredje kapitel. ”Alla barn … ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.”

Men vi lever ännu inte i den bästa av världar, och den som påstår sig prioritera allt har inte förstått vad det verbet betyder. De begåvade barnen (med hög IQ) har i regel resursstarka föräldrar som dels ger dem intellektuell stimulans på hemmaplan, dels har förmågan att vid behov framföra sina synpunkter till lärare och rektorer. Barnen med svag teoretisk begåvning däremot, har inte sällan föräldrar som själva har inlärningssvårigheter, och som både har svårt att hjälpa barnen med läxor och svårt att påverka vilket extra stöd barnet får i skolan.

Mitt budskap är inte att låta de begåvade barnen klara sig bäst de kan, inte heller att hög IQ inte kan vara förenat med dyslexi, autism eller adhd (även om det är klart vanligare att ha dessa problem vid en låg IQ). Däremot vill jag lyfta att svagbegåvning rimligen är den vanligaste orsaken till att barn har svårt att uppnå inlärningsmålen, och att Skolverket fokuserar för lite på detta och för mycket på (det sällan klart definierade) begreppet särbegåvning.

Johan Nyh verkar mena att extremt hög IQ skulle medföra större risk för psykiska problem än måttligt hög IQ. De forskningsartiklar jag kunnat hitta som analyserat stora representativa material har dock inte kunna finna något tröskelvärde över vilket en ännu högre begåvning skulle medföra ökande risk för exempelvis depression eller schizofreni. Studier som i stället för IQ ser på skolbetyg har dock funnit att risken för framtida psykos eller bipolär sjukdom är allra lägst för de barnen som har bra betyg, inte de som har allra högst betyg, kurvan ser ut som ett spegelvänt J.

Någon procent eller två av skolbarnen har autism, i vart fall bortåt fem procent har koncentrationsstörning (med eller utan hyperaktivitet) och dyslexi är ungefär lika vanligt. Men svag teoretisk begåvning (IQ 70-85) är den vanligaste orsaken till akademiska svårigheter, och tyvärr är det inte ovanligt att en elev har flera av dessa problem samtidigt.

Stigmat kring autism och adhd har minskat under senare år, och det finns hos dessa diagnoser potentiellt positiva sidor där autism kan ge envishet att förvärva expertkunskaper och adhd kan vara en källa till en obändig energi om den kanaliseras till något produktivt. Men svag begåvning har ingen guldkant; att så många (omkring 15 procent) har låg IQ är det stora bortglömda problemet i både skola och folkhälsoarbete.

Alla barn har rätt till undervisning på sin nivå. Därför borde skolan genom empirisk forskning undersöka om nivågruppering kan vara en väg till att fler barn når så långt de bara kan i sin inlärning.