Dödshjälp är det ultimata sättet att spara resurser

Debatten som har följt på domen mot mannen i Kramfors som gav sin kroniskt sjuka fru en dödlig spruta har varit avslöjande. I TV4 22 Nyheterna den 18 november debatterade Staffan Bergström, ordförande för föreningen Rätten Till En Värdig Död mot palliativläkaren Mikaela Luthman. Bergström menade att domen var ”grotesk” och fortsatte: ”Om familjen hade haft pengar så hade de åkt till Schweiz och gjort precis samma sak med hjälp av medicinsk expertis i Schweiz. Då hade de gått fria från straff”.

Bergströms uttalande visar att han numera pläderar för eutanasi genom injicerat gift, som i Beneluxländerna och Kanada – och inte bara för dödssjuka utan även för kroniskt sjuka patienter.

Bergströms nya ståndpunkt framstår som märklig då han i slutet av debatten hänvisar till Oregonmodellen, som innebär att läkaren skriver ut ett dödligt preparat som patienten själv får ta: ”... det handlar inte om Benelux, utan det handlar om helt andra striktare krav på patienterna.”

Samma dag intervjuades i SvD Barbro Westerholm som drivit på Liberalernas krav på utredning i frågan. Angående fallet i Kramfors säger Westerholm: ”...  hon skulle ha fått hjälp att avsluta sitt liv själv. Och hade hon inte kunnat ta preparatet själv då ska det också finnas ett regelverk för hur man går hennes vilja till mötes.”

Därmed deklarerar Westerholm att även hon vill se ett system som tillåter eutanasi av kroniskt sjuka med injektioner.

Men längre fram i intervjun säger hon med hänvisning till Oregonmodellen: ”Vi måste ju garantera att det är frivilligt naturligtvis, och att det här ska gälla patienter som har begränsad tid kvar att leva och att det är en obotlig dödlig sjukdom det handlar om.”

Vad menar egentligen Bergström och Westerholm? De upprepar sina tidigare framförda idéer om Oregonmodellen, det ska bara gälla patienter som har en obotlig dödlig sjukdom med begränsad tid kvar att leva. Samtidigt yppar båda att de vill se ett system som tillåter eutanasi – inte bara för döende, utan också för kroniskt sjuka.

Den verkliga agendan avslöjas: Oregonmodellen är bara början.

Men riktigt avslöjande är själva frågeställningen i mediedebatten om Kramforsfallet. Fallet gäller en kvinna, bland många ME-sjuka, som lider år ut och år in och möts av oförstånd från samhället. Det handlar om en grupp – ofta högkapabla personer som knappast har något att vinna på sjukdomen – med ett allvarligt funktionsnedsättande lidande. Denna grupp sviks av vården, forskningen och försäkringskassan genom att deras svåra symtom inte tas på allvar. Bördan överlämnas till dem själva och deras närmaste. Och så händer detta att en närstående dödar sin partner. Det är ett dråp, men de ser ingen annan utväg därför att samhället har svikit dem i decennier.

Ska då frågeställningen vara hur vi kan hjälpa sjuka människor att dö? Varför handlar inte debatten i stället om hur vi kan hjälpa sjuka människor att leva ett drägligt liv?

Om inte annat så visar debatten om Kramforsfallet att allt förbereds för att Sverige på kort tid ska kunna bli ett fullt utvecklat dödshjälpssamhälle. Där nekar och missköter man vård och omsorg till de sjuka och funktionsnedsatta, vänder ryggen till, lämnar dem och deras närmaste åt deras öde. Och när samhället sedan uppmärksammar den svåra situationen skyndar man till undsättning och hjälper dem – att dö.

Detta är det ultimata sättet att spara resurser. Erbjud dödshjälp i stället för vård och omsorg. Det är precis vad som börjar synas i Kanada, bara tre år efter legaliseringen. Dödliga injektioner prioriteras framför vård i livets slutskede. Där nekar man funktionshindrade det stöd de har rätt till och erbjuder dem i stället en giftinjektion – allt i barmhärtighetens namn.

Dödshjälpsidén förvrider både hjärta och hjärna. Vi uppmuntrar och hjälper människor att söka döden, i stället för att hjälpa dem att leva – samtidigt som vi tror oss vara drivna av medkänsla.

Lars Jacobsson, prof. emeritus i psykiatri

Britta Alin Åkerman, prof. emerita, leg psykolog, leg psykoterapeut

Susanne Rolfner Suvanto, verksamhetsansvarig Omvårdnadsinstitutet

Else-Marie Törnberg, verksamhetschef Suicidprevention I Väst-SPIV

Sven Román, specialist i barn- och ungdomspsykiatri

Susanne Bejerot, prof. i psykiatri, överläkare, leg. psykoterapeut

Christopher Gillberg, senior prof. i barn- och ungdomspsykiatri, överläkare

Susanne Ringskog Vagnhammar, specialist i psykiatri, överläkare

Birgitta Johansson Huuva, specialist i psykiatri, konsult

Magna Andreen Sachs, med. dr. docent i anestesiologi

Gunnar Eckerdal, överläkare

Tanja Wettermark, geriatriker

Wolfgang Rutz, prof. Public Mental Health

Henrik Anckarsäter, prof. överläkare i rättspsykiatri

Margit Ferm, socionom, v. ordf. SPES-kretsen Region Jönköpings län

Fabian Ståhle, civilingenjör