Diskussionen om byråkratin måste vara verklighetstillvänd

Byråkrati och administration växer i offentlig sektor och det bidrag en växande skara administratörer, kommunikatörer, HR-personer osv. åstadkommer till kärnverksamheten är i många fall högst marginellt. Samtidigt växer sig motståndet allt starkare. ”Välfärdens proffs ska få vara proffs” skrev Stefan Löfvén på DN Debatt 2013, och detta har närmast blivit ett slagord för motrörelsen mot byråkrati.

Visst är det lätt att förfasa sig över mikrostyrande chefer, strategiska ”initiativ”, dokumentation, med mera, i offentlig sektor. Det är självklart så att insnävat handlingsutrymme och expanderande administration leder till press på välfärdens fotarbetare. Reformer riskerar också leda till ytterligare kontrollsystem – hur många kommuner har i sina satsningar på tillitsstyrning börjat med att ta bort befintliga styrsystem?

Ibland sätts tilltron till teknologi, med påföljande tillväxt av it-avdelningarnas inflytande. Ibland innebär det rop på mer ”ledarskap” och med det, vilket ofta förbises, en ökad maktkoncentration till chefer. Ibland, som i professor Henrik Erikssons inlägg i Dagens Samhälle den 18 januari i år, kommer det populistiska och svepande krav på att ”avveckla byråkratin”.

Detta utgör dessvärre ett rejält feltänk, som hotar fundamentala demokratiska processer.

Det fatala misstag, som ofta görs är att byråkrati sammanblandas med administrativt strul. Det kan tyckas vara akademiskt hårklyveri, men distinktionen hjälper oss att bena ut viktiga frågor. Om vi, liksom Eriksson, utgår från den tyske sociologen Max Weber (verksam i början på 1900-talet) så handlar byråkrati om regelstyre baserat på legal auktoritet och är ett sätt att förvalta organisationer. Genom att medarbetarna har regelverk att förhålla sig till så kan arbetet fördelas, innehållet regleras, och resultatet utvärderas. Det är förstås lätt att se hur detta kan spåra ur, och naturligtvis måste sådana tendenser motas. Att onödig byråkrati är onödig är en truism.

Men, vad händer om vi helt avvecklar reglerna? Tänk på hur socialtjänsten fördelar bidrag eller hur skolan undervisar. Regelverket möjliggör att huvudmannen – stat, region, kommun – kan påverka verksamheten, det vill säga att vi kan ha ett demokratiskt inflytande över hur försörjningsstöd fungerar och fördelas och över vad skolan ska ägna sig åt på ett övergripande plan. Om denna möjlighet saknas, saknas också möjlighet till insyn, kontroll och inflytande.

Regelsystem för tjänsteutövande och system för att hålla reda på ärenden är nödvändiga, både för att verksamheten i sig ska fungera och för att i efterhand kunna utkräva ansvar. För trots de i dag ökande ropen på professionell autonomi så måste vi också ställa oss frågan: Vill vi ta bort lex Maria? lex Sarah? Troligen inte.

Byråkrati är en nödvändighet för den demokratiska styrningen av offentlig sektor. Det som byråkratielimineringsivrare vänder sig mot är strängt taget inte byråkrati utan överdriven styrning och administration. Och det är ett problem, men inte samma sak.

En diskussion om byråkratin behövs, men den måste vara verklighetstillvänd. Att ropa efter att ”avveckla” byråkratin är bara ett uttryck för managementmyter, lika populära och lättköpta som substanslösa. Den allvarliga konsekvensen är en minskad demokratisering av offentlig sektor. Att i dagens värld minska demokrati och gemensamt inflytande är inte en väg framåt. Vad vi behöver är en seriös diskussion om vilken byråkrati vi behöver och hur den ska fungera – inte populistiska slagord och fantasier.

Johan Alvehus, docent i tjänstevetenskap, Lunds universitet samt Centrum för ledning av offentliga organisationer, CLOO