DIK: Bibliotekens arbetsmiljöproblem ställdes på sin spets under pandemin

Fackförbundet DIK – som organiserar Sveriges bibliotekarier – har undersökt arbetsmiljön på Sveriges bibliotek under coronapandemin. Bilden som framträder är dubbel. Personalen har klivit fram och med den äran axlat ett gigantiskt demokratiskt ansvar. Men, de har alltför ofta tvingats göra det utan ett tydligt ledarskap, adekvata resurser och med en i det närmaste total brist på beredskap.

Ur ett övergripande perspektiv är det just bristen på beredskap som i rapporten tornar upp sig som en orubblig monolit vars skugga fallit över hela bibliotekssektorn. Varken nationella eller lokala makthavare tycks ha kunnat bestämma sig för vilka riktlinjer som skulle gälla för biblioteken. Många arbetsgivare har stått handfallna och reagerat sent. 

LÄS OCKSÅ: Biblioteken utsatta när samhället stängde: ”Alla måste ta sitt ansvar” 

Personalen har tvingats hitta ad hoc-lösningar för att skydda sig själva och besökare. Dessa initiativ har i vissa fall motarbetats av arbetsgivaren. Det finns arbetsgivare som länge vägrat personalen att sätta upp plexiglas vid lånedisken eller stoppat hemarbete trots att det varit praktiskt möjligt för verksamheten.

Dessutom brast samordningen. När en kommun stängde sina bibliotek överbelastades grannkommunens öppna bibliotek. Samtidigt stängde andra viktiga samhällsaktörer, myndigheter, banker, socialkontor, sina besökskontor – en samhällskapitulation som bidrog till att trycket på folkbiblioteken ökade när människor i stället vände sig dit för hjälp med blanketter, utskrifter och liknande vardagsärenden. 

Någon tydlig tanke om att olika samhällsfunktioner måste samverka för att hjälpa varandra och invånarna tycks på många platser inte ha existerat. Där sådan samverkan funnits har biblioteken inte alltid fått vara en del av den, trots att man utgjort samhällets sista öppna utpost.

Om någon politisk beslutsfattare, arbetsgivare eller ledarskribent tänker att man enkelt kan avskriva dessa problem på grund av den extraordinära händelse som en pandemi måste anses vara, så låt oss en gång för alla stänga den dörren. Detta är inte nya problem. Det är gamla problem, som DIK och andra under lång tid påtalat. Det enda som har hänt är att dessa gamla problem i och med pandemin ställts på sin spets. 

Det som brustit under pandemiåren – tydligt ledarskap, resurser och god beredskap – är faktorer som – om de fungerar – även skulle få positiv effekt på de problem med social oro, våld och skadegörelse på landets bibliotek som DIK:s arbetsmiljörapporter återkommande vittnat om. I denna rapport har dessa problem visserligen minskat, men det är sannolikt en effekt av att många bibliotek haft begränsade besöksantal, sittplatser och öppettider. Någon långsiktig förändring är det alltför optimistiskt att hoppas på så länge grundorsakerna – samhällets brist på stöd till socialt utsatta, de med psykisk sjukdom eller missbruksproblem – finns kvar. 

DIK har länge drivit frågan om att klassa bibliotekens verksamhet som samhällsviktig och inkludera dem i totalförsvaret. Med facit i hand kan vi konstatera att vi haft rätt och att behoven i kristid må vara större, men att de inte är väsensskilda från vad som behövs för att skapa trygga och tillgängliga bibliotek även till vardags:

￭ Biblioteken måste få tillräckliga resurser.

￭ Fler aktörer måste ta ansvar för det digitala utanförskapet.

￭ Beredskapen måste stärkas inför kommande kriser.

￭ Samhällets utsatta ska inte ytterst vara bibliotekens ansvar.

￭ Arbetsgivarna måste ta sitt arbetsmiljöansvar.

I varje demokrati måste målbilden vara trygga och öppna bibliotek. Det är inte en utopi. Det går att realisera det målet – om hela samhället tar sitt ansvar.

Anna Troberg
Förbundsordförande i DIK