Det låga schablonbeloppet hotar personlig assistans

Personer med omfattande funktionsnedsättningar har genom den statliga assistansen fått möjligheten att leva ett gott liv. I 25 år har vi kunnat leva som andra. Med självbestämmande och delaktighet. Med livslust och framtidstro.

Men oron för framtiden är stor. Vi assistansanvändare som driver Brukarkooperativet JAG och Föreningen STIL undrar hur det ska gå framöver, nu när regeringen för sjunde året i rad beslutat att ersättningsbeloppet inte ska följa löneutvecklingen. Kommer beloppet alls att räcka till vår assistans?

Personlig assistans är en sann framgångssaga. Men en strid har blossat upp där vårt självbestämmande ifrågasätts och framtidstron skjuts ned. Striden handlar om assistansersättningens schablonbelopp på 300 kronor i timmen. Betydligt lägre än vad en genomsnittlig hemtjänsttimme kostar.

En peng som ska räcka till så mycket. Inte bara löner med semesterersättning, obekväm arbetstid, sociala avgifter och försäkringar, som tillsammans utgör nära 85 procent av beloppet. Den ska också räcka till arbetsledning, lön under introduktion, kursavgifter och lön under utbildning, lön under personalmöten och utvecklingssamtal, handledararvode och lön under handledning, administration av assistansen, tidsredovisning, stöd i personalärenden, fackliga förhandlingar, skatter, kollektivavtal, regelbunden information till assistansanvändare och anställda, it-system som uppfyller Försäkringskassans krav på redovisning, lokalhyra, tjänstemannalöner, assistansomkostnader när assistansanvändaren lever ett liv som andra. Dessutom kostnader för arbetsmiljöinsatser och alla oförutsedda kostnader som en arbetsgivare kan ha.

Vi har i våra kooperativ klarat att hålla en hög ambition och nivå på assistansen sedan reformen 1994. Vi har hushållat med resurserna och hjälpts åt när det varit svårt. Men nu är det inte längre möjligt –  nedräkningen går med rasande fart.

Under de sex senaste åren har schablonökningen varit betydligt lägre än löneökningarna, ibland bara hälften. Schablonen har höjts med 1–1,5 procent årligen och löneutvecklingen har varit runt 2,2 procent varje år. En omöjlig ekvation. Och nu har vi ett sjunde år med krympande resurser framför oss.

Hur ska kooperativ som våra kunna konkurrera om arbetskraft med andra branscher? Personlig assistent är inget genomgångsyrke utan ett högst kvalificerat arbete. Många av våra anställda stannar många år och vi vill erbjuda dem möjligheter att utvecklas inom yrket. Vi vill även i framtiden erbjuda vidareutbildning och lägga resurser på arbetsmiljön. Vi måste också kunna investera i system som uppfyller Försäkringskassans och Inspektionen för vård och omsorgs (Ivo:s) krav och som gör att vi kan leva upp till de skyldigheter vi har som arbetsgivare och utförare av välfärdstjänster.

Vi som ordnar assistansen genom våra brukarkooperativ har stora komplexa behov som våra personliga assistenter dagligen möter och tillgodoser. Vi är stolta över Sverige och assistansreformen eftersom personlig assistans är den enda insatsen som klarar att uppfylla målen i FN-konventionen för funktionshindrade.

Det krävs inga underverk för att låta framgångssagan förbli verklighet. Det som krävs är en återställning av schablonbeloppet med de dryga 20 kronor per timme som vi förlorat de senaste sex åren. Därefter en årlig ökning i linje med löneutvecklingen.

Den personliga assistansen är vår nödvändiga service, som ger livsmöjligheter och kraft. Vi assistansanvändare vägrar ge upp rätten att få leva våra liv tillsammans med andra i samhället.

Magnus Andén (genom god man Cecilia Andén Blanck), Brukarkooperativet JAG

Jonas Franksson, ordförande STIL – Stiftarna av Independent Living i Sverige