Det hälsoförebyggande arbetet måste förbättras

Replik. Mats Reimer påpekar i en krönika att om man vill få en djupare förståelse för sjukdomsutvecklingen hos utlandsfödda så krävs andra studieupplägg, till exempel longitudinella studier med kontrollgrupp, än vad Folkhälsomyndigheten presenterat i sin rapport. Jag kan inte annat än hålla med.

Utgångspunkten för det arbete som Folkhälsomyndigheten presenterat har dock varit en annan. Vi ville nämligen relativt snabbt försöka se om det fanns någon indikation även i Sverige på ett fenomen som rapporterats från andra länder: Att utlandsfödda personer, från att ha varit i en hälsomässigt ganska gynnsam situation vid ankomsten, under åren halkar efter den övriga befolkningen i mottagarlandet när det gäller vissa vanliga folksjukdomar.

Trots studieuppläggets begränsningar och svårigheterna i den statistiska analysen, visar vår rapport att det finns starka signaler som ger stöd för detta. Folkhälsomyndigheten kommer därför att gå vidare och studera frågan mer i detalj, med hjälp av tillgängliga källor och nya studieupplägg. Eftersom fördjupade studier tar tid att genomföra kommer resultaten att dröja.

Samtidigt vill jag poängtera att studien som presenterades i juni innehåller betydelsefulla resultat. Den indikerar att mycket kan göras redan nu för att förbättra vårdinsatser och sjukdomsförebyggande åtgärder riktade mot utlandsfödda.

De bakomliggande orsakerna till den utveckling som vi nu ser, är komplexa och varierar givetvis beroende på vilket hälsoproblem och vilken grupp vi talar om. Men jag vill hävda att vår oförmåga att integrera dessa människors speciella förutsättningar i det svenska välfärdssystemet i många fall är en viktig förklaring till den negativa utvecklingen.

Låt mig ge ett exempel som Reimer själv väljer. Den diabetesexplosion till följd av välfärdsutvecklingen som vi sett i rika länder i Mellanöstern de senaste decennierna, är ju väl beskriven av WHO och andra sedan lång tid. Kunskapen om en högre risk för  diabetes hos människor från denna del av världen som utvecklar övervikt/fetma eller mer stillasittande vanor, måste givetvis integreras i det svenska välfärdssystemen för att motverka en sådan utveckling. Men det mesta tyder på att så inte har skett i någon större utsträckning.

Tvärtom får knappt hälften av de asylsökande en initial hälsobedömning, och endast på ett fåtal ställen vet vi att det gjorts särskilda preventiva satsningar.

Ett ännu allvarligare problem som Folkhälsomyndigheten ofta har pekat på, är det bristfälliga fokus på prevention och hälsofrämjande insatser som generellt präglar de svenska välfärdssystemen, inte minst hälso- och sjukvården. Min förhoppning är att den omstrukturering av primärvården som nu är i antågande ger utrymme för ett effektivt förebyggande arbete särskilt riktat till grupper där behoven är som störst.

Johan Carlson, generaldirektör Folkhälsomyndigheten