Det är en fråga om demokratisk anständighet, SKR

Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har precis fått ett nytt namn, men har en lång historia. Från att ha varit en renodlad arbetsgivarorganisation med uppgift att ge medlemmarna stöd i förhandlingarna med de anställdas organisationer har SKR nu utvecklats till en organisation med ständigt växande antal anställda som kontinuerligt påtar sig nya operativa uppgifter. Mycket stora skattemedel fördelas via SKR och en inte alldeles anspråkslös summa går till den egna interna organisationen: cirka 20 kronor per medborgare och år, enligt SKR själva. Organisationen leds indirekt av valda politiker som även har kontroll över de bolag som ingår i SKR-sfären.

Enligt svensk lagstiftning ska offentlighetsprincipen tillämpas i alla myndigheter (inklusive kommuner och regioner) samt kommunala bolag med mera. För en ytlig betraktare förefaller SKR uppfylla kriteriet. Ändå omfattas inte SKR av offentlighetsprincipen, ett förhållande som är allt mer förvånande ju mer man tänker på det.

Bristen på insyn i en politiskt styrd organisation med den makt SKR har är en anomali, som sannolikt har sin upprinnelse i den ursprungliga förhandlingsorganisationens uppgifter.

I arbetsgivarorganisationer vars enda syfte är att förhandla arbetsvillkor kan hemlighetsmakeriet möjligen accepteras. I en organisation som för kommuners och regioners talan i en mängd frågor, opinionsbildar på ett inte helt okontroversiellt sätt och dessutom leder allt fler operativa verksamheter kan det inte det. Inte minst det faktum att det inte går att utkräva ansvar borde ses som en mycket missklädande fläck i det offentliga Sverige.

Att slutna sällskap inte är nyttiga, ens för sig själva, är en ganska uppenbar slutsats efter debaclet i Svenska Akademien. Samma faror för vänskapskorruption lurar i SKR, dessutom är man utsatt för ett starkt kommersiellt tryck i exempelvis digitaliseringsfrågorna. Ökad öppenhet i denna och andra frågor skulle ställa krav på samma typ av underlag och ansvar som i de kommuner och regioner som skickat delegater till SKR. I stället urlakas den demokratiska processen markant i och med överförandet av frågor till SKR.

Det finns även andra skäl att ändra i offentlighets- och sekretesslagen (OSL) så att även SKR omfattas av kraven på offentlighet och sekretess. Ett starkt sådant skäl är att SKR allt mer fungerar som en mellanstation mellan statliga och kommunala myndigheter som också kan komma att hantera känslig information som rör exempelvis informationssäkerhet. Eftersom OSL inte gäller kan det vara svårt för myndigheterna att reglera eller överblicka hur informationen hanteras i föreningen SKR. Samtidigt är det svårt för kommuner och regioner att ifrågasätta att lämna ut information om sina förhållanden till SKR.

Ytterligare ett skäl är kopplingen till arkivlagen, som ställer krav på att allmänna handlingar ska bevaras inte bara av insynsskäl, utan även för att garantera rättssäkerhet och möjlighet till forskning. Risken för att den helt offentligt finansierade verksamheten SKR med sin allt tyngre samhällsroll inte lämnar ett bra forskningsmaterial efter sig är överhängande.

Min poäng är att om SKR agerar som en myndighet ska organisationen behandlas som en myndighet. Det är dags för SKR att inte bara byta namn utan även vara beredda på att ta ansvar i förhållande till sitt inflytande. Det bör vara en möjlig juridisk manöver att förändra och komplettera lagstiftningen med en rad som inkluderar SKR. Sannolikt är det en svårare politisk process att tvinga ut SKR:s makthavare ur den så behagliga hemliga stugvärmen men icke förty är detta vad demokratisk anständighet kräver.

Fia Ewald, informationssäkerhetsexpert, tidigare chef för MSB:s enhet för systematisk informationssäkerhet