Demensbyar isolerar Sveriges demenssjuka

”En välkomnande miljö som är så lik det vanliga samhället som möjligt, där personer med demenssjukdom tryggt kan njuta av livet.” Så beskriver Vellinge kommun den planerade verksamheten på Månstorps Ängar på sin hemsida. Inom demensbyn ska alla ha möjlighet att röra sig fritt. Det ska finnas affär, restaurang, café, skönhetssalong, motionsanläggning och pool med bastu.

Satsningar på att utveckla demensvården i Sverige och skapa ett värdigare liv för landets demenssjuka och deras anhöriga är angeläget. Varje år insjuknar 25 000 personer och inom tio år räknar Socialstyrelsen med att vi kan ha närmare 200 000 demenssjuka som behöver vård och omsorg.

I dag varierar kvaliteten på boenden i hög utsträckning från kommun till kommun, mycket beroende på att Socialstyrelsens riktlinjer för äldreomsorgen är just riktlinjer och inte bindande krav. Vi ser dagligen exempel där demenssjuka far illa därför att personalen inte hinner, inte ser eller inte förstår de boendes behov.

Ändå ställer vi inom Demensförbundet oss tveksamma till idén med de demensbyar som nu planeras på flera håll i landet. Modellen bygger på en nederländsk förlaga som även lanserats i Danmark, men behoven i Sverige är delvis annorlunda, liksom vår strategi för att hantera utmaningarna.

En central tanke inom den svenska demensvården är att människor med kognitiv svikt ska kunna fortsätta leva ett så bra liv det går och att samhället ska vara ordnat så att det är möjligt. Att isolera patienter i en skyddad värld främjar inte det målet. Den modellen har prövats tidigare inom exempelvis mentalvården och övergivits sedan länge. I dag bor de flesta demenssjuka kvar hemma och får omsorgsboende först i det allra sista skedet av sin sjukdom. Möjligheterna att i det läget ta del av de aktiviteter som en demensby erbjuder är vanligtvis starkt begränsade.

Demensbyar går också emot Socialstyrelsens rekommendationer för demensboenden som bygger på småskalighet och ett begränsat antal lägenheter. 75 procent av alla särskilda boenden som är anpassade för personer med demenssjukdom har färre än 10 rum. De demensbyar som finns i Danmark och Nederländerna bygger tvärtom på storskalighet med många boenden och en stor personalstyrka. Verksamheten kräver även omfattande insatser av frivilliga.

En bättre lösning vore att rikta insatserna för att utveckla den befintliga vården och omsorgen enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Läget är alarmerande på många håll i landet, men lösningen är ofta enklare - och billigare - än många politiker och beslutsfattare tror. Vi har en god chans att rätta till bristerna under de kommande åren innan problemen blir ohanterliga.

Vad som krävs är inte nödvändigtvis mer pengar, utan bättre kunskap om demens inom vården och omsorgen, så att var och en får den hjälp man behöver. Bättre planerade boenden där man kan röra sig tryggt kostar heller inte mer än dåligt planerade, men gör stor skillnad för de sjuka och deras anhöriga. Dagverksamheter med aktiviteter är också rena vinstmaskinen när det gäller livskvalitet och psykisk hälsa för de drabbade.

Slutligen behöver vi utveckla kunskapen om sjukdomen i närmiljön, till exempel i omgivande butiker. När var och en känner igen och förstår hur vi ska bemöta och hjälpa en demenssjuk person, då har vi kommit en bra bit mot det vi kallar ett demensvänligt samhälle.

Pär Rahmström, ordförande Demensförbundet